Skip to main content

År: 2023

Det tycks inte bli bättre – tvärtom

Kunskapsförbundets direktion sammanträder på tisdag i salen Lilla Paris på Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg. Det speciella med novembermötet är att allmänheten äger närvarorätt. Anledningen är att direktionen under punkt 4 på dagordningen förväntas besluta: ”Direktionen godkänner upprättad Mål- och resursplan för 2024-2026 och överlämnar densamma till medlemskommunerna Vänersborg och Trollhättan.” Så är föreskriften, när budgetbeslutet fattas skall sammanträdet vara offentligt.

Så här formuleras den viktiga punkten om finansieringen av förbundets utbildningsuppdrag:  ”Kunskapsförbundet finansieras till största delen av medlemskommunerna. Gymnasieverksamheten genom förbundsbidrag och den kommunala vuxenutbildningen genom särskilda uppdragsavtal som tecknas mellan förbundet och respektive förbundsmedlem. […]  Förbundsbidraget och uppdragsersättningen beslutas av medlemskommunerna i december 2023  och siffrorna i det här dokumentet baseras på de förslag till beslut som finns i respektive kommun.”

”Förbundsbidraget för gymnasieverksamheten” – här finns ett större antal statliga utredningar på gång som samtliga på något sätt berör friskolornas vinstuttag av skattemedel. Än finns det bara försiktiga tecken på att SD-regeringen på allvar har insett att någonting måste göras om inte den kommunala utbildningen skall förblöda. Utredningen som kan bli avgörande har dock fram till november 2026 innan uppdraget skall redovisas, alltså först efter valet 2026. Hela perioden för MRP 2024-2026 är för Kunskapsförbundet en fortsatt tuff tid att ta sig igenom. 

Uppdragsavtal för vuxenutbildningen? Än har inga underlag från kommunerna blivit offentliga. Dock kan man förutsätta att såväl Trollhättan som Vänersborg är mycket medvetna om hur viktigt det är att stödja Kunskapsförbundet. Insatser för att bekämpa hotet om ökande arbetslöshet, biträda alla som har hamnat i långtidsarbetslöshet, hitta vägar att stödja kompetensförsörjningen för det regionala näringslivet – i allt detta arbete är KFV en värdefull partner för arbetsmarknadsenheten, socialförvaltningens enhet för försörjningsstöd och kommunens näringslivsenhet. Men så var det arbetsförmedlingen, var i all sin dag har statens ”myndighet arbetsförmedlingen” tagit vägen? 

På hemsidan för Sveriges kommuner och regioner, SKR, skriver ordföranden Anders Henriksson under den talande rubriken: ”Negativt besked om kommunerna i  arbetsmarknadspolitiken: ”I dag har Arbetsförmedlingen meddelat att de anser att det saknas juridiska förutsättningar för att ge kommuner i uppdrag att utföra arbetsmarknadsinsatser på myndighetens uppdrag.”

S-ledamoten Serkan Köse var inne på samma fråga i en interpellationsdebatt i riksdagen i fredags. Köse vände sig till arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson, L,  med frågan: ”Hur avser ministern att klargöra kommunernas roll inom arbetsmarknadspolitiken?

Pehrsson våndades: ”Det här är svårt.” Inte konstigt, hur skulle Johan Pehrson kunna komma förbi denna vändning som Arbetsförmedlingen hade gjort. Under den förra regeringen framkom av ett remissyttrande myndighetens stöd till tanken  ”att kommuner kan och bör vara leverantörer av arbetsmarknadstjänster åt Arbetsförmedlingen i enlighet med gällande lagstiftning”.

Nu gäller det inte längre, vilket Johan Pehrson försökte förklara och försvara. Att samarbetet mellan kommunerna och Arbetsförmedlingen inte tycks bli bättre belastar kommunens verksamhet. Och tyvärr också kommunens förutsättning att fullt ut finansiera vuxenutbildningen i Kunskapsförbundets regi. 

Medborgarförslag välkomnas

Antalet medborgarförslag som lämnas in till kommunfullmäktige i Vänersborg växer i antal. På onsdag kommande vecka finns inte mindre än sex nya förslag:

När partierna skriver motioner, så är det i slutet alltid fullmäktige som efter en kortare eller längre beredning i någon eller några nämnder antingen bifaller eller avslår motionens yrkande. För medborgarförslag gäller att beslutet kan överlämnas till nämnden där förslaget ”hör hemma”.   

Enstaka förslag berör dock flera nämnders ”politikområden” och då kan det vara bäst att beslutet tas av fullmäktige. 

Sedan en kort tid tillbaka erbjuds förslagsställaren att presentera medborgarförslaget inför fullmäktige. Två minuter är den snäva tidsgränsen. Inte alla tackar ja till denna möjlighet. Sedan föreslår fullmäktiges ordförande till vilken nämnd förslaget skall skickas för beredning och avgörande. Kommer inga invändningar så gäller ordförandens förslag.

Medborgarförslaget om ”Elevbusskort på helger och kväller” berör flera nämnder, i första hand barn- och utbildningsnämnden, kultur- och fritidsnämnden, men även socialnämnden och samhällsbyggnadsnämnden.

Förslaget kring ”avgiftsfria resor med kollektivtrafik” har under flera år inriktat sig på frågan om 75+ eller 65+. På annat håll har intresset för fri kollektivtrafik för unga varit stort och det har förts olika kampanjer för att få gehör.

Igår publicerade Aftonbladet en debattartikel som Åse Hanell, generalsekreterare för Majblomman, undertecknade: ”Samhället vinner på fri kollektivtrafik för unga”. 

Hon skriver: ”Dyr kollektivtrafik är något som uppmärksammats i flera år av Majblommans lokalföreningar. Avgifter stänger ute barn och tonåringar från den frihet och gemenskap det innebär att kunna ta sig fram i sitt närområde. Alternativet är att tjuvåka för att ta sig till träningen eller kulturskolan. Med Demoskops hjälp kan Majblomman konstatera att i ca sex av tio kommuner åker inga barn och ungdomar fritt med kollektivtrafiken på kvällar och helger.”

I debattartikeln föreslås ”en nationell reform med fri kollektivtrafik för alla mellan 12 och 18 år på kvällar, helger och lov.

Läser man hela texten så ligger det nära till hands att instämma i Majblommans argumentation. Men med vetskap om vad som anförs i den statliga budgeten som riksdagen om någon vecka ska avgöra för 2024, så är vi inte i närheten av ett kunna räkna med förståelse. 

Men det ska inte hindra lokala politiker i Vänersborg från att ta ställning till detta medborgarförslag som en invånare i vår kommun framför. Det lär finnas fler ledamöter även från andra partier som vill gå från ord till handling. Goda förslag ska inte bara applåderas utan förverkligas.  

9 november

Nooshi Dadgostar skriver:

För 85 år sedan, den 9 november 1938, kulminerade Novemberpogromen i Tyskland och Österrike, även kallad Kristallnatten. Synagogor och judiska bönehus brändes ner i tusental, judiskägda butiker förstördes och många judar mördades, massarresterades och skickades till koncentrationsläger.

Idag ser vi antisemitismen åter breda ut sig. Judar förföljs på grund av sin tro, många vågar inte öppet visa sin judiska identitet och synagogor utsätts för skadegörelse. Det är ett oacceptabelt misslyckande när judiska församlingar ställer in minnesstunder på grund av att säkerheten inte kan garanteras. Många känner oro och rädsla, med rätta. Alla har rätt att känna sig trygga.

Ikväll deltar jag i fackeltåget i Köpenhamn tillsammans med de andra nordiska vänsterledarna, för att hedra de som utsattes under Novemberpogromen. Den 9 november är en dag att högtidlighålla minnet av offren, men också en dag att påminna oss om den fortsatta kampen för allas lika värde. Hatet får aldrig vinna.

Pressträff om förslag till nytt partiprogram

Idag tisdag den 7 november presenterar Vänsterpartiets programkommission sitt förslag till nytt partiprogram inför kongressen i vår.

Programkommissionens sammankallande Jens Börjesson kommer att presentera innehållet i kommissionens förslag i korthet samt svara på frågor.

Programförslaget kommer efter detta att gå ut för diskussion inom partiet. Det slutgiltiga programmet antas på Vänsterpartiets kongress i maj 2024. 

[Presentationen finns  på youtube https://www.youtube.com/watch?v=DuitIqrGYLA]

 

Avgörande beslut under november

Riksdagen återkommer nu från höstlovsveckan. På tisdag sammanträder samtliga utskott. På dagordningen för finansutskottet är punkt 4. ”Statens budget 2024 – rambeslutet”. Beredningen i utskottet börjar alltså 7 november och avslutas 23 november. Utskottets betänkande 2023/24:FiU1 debatteras i kammaren onsdag 29 november och beslut fattas senare samma dag.

Vad kan man, vad bör man förvänta sig av utskottets överläggningar? Utgångspunkten är regeringens proposition som överlämnades till riksdagen 20 september. Företrädare för SD och för regeringens tre partier M, KD och L försäkrade då i riksdagsdebatten att man var överens, i princip och i alla frågor som tidigare lades fast i Tidöavtalet. Det nämndes också att det finns frågor som inte uttryckligen var del av Tidöavtalet. 

Reaktionen kom omedelbart från många håll. SKR som företrädare för kommuner och regioner, ett större antal kommunstyrelseordföranden, även från M, miljörörelsen, civilsamhället, mediebranschen, näringslivet – var det någon som inte började med att peka på det som inte fanns i budgetförslaget, hade fallit bort eller fått mindre anslag, hade prioriterats helt galet och grovt felaktigt.  Kritiken övervägde, lovorden var få. 

Det blev inte bättre när fyra oppositionspartier någon vecka senare lämnade över var sin budgetmotion. Regeringen och SD hade hämtat sig något under tiden och pekade nu med all rätt på att det kom fyra olika förslag där skillnaderna syntes lång väg. Och så är det, hösten 2023 har S inte börjat förhöra sig med varken V, C eller MP hur man inför riksdagsvalet 2026 kan enas om en gemensam linje som alternativ. 

Har det hänt eller kan det hända något under tiden 20 september till 29 november som kan påverka formuleringar och prioriteringar i rambeslutet innan riksdagens avgörande? Har kritiken nått fram eller har något förslag från oppositionen gjort avtryck? Regeringen är ju en sak, riksdagen en annan. 

I regeringen är det ett antal ministrar från M, KD och L som SD har att göra med. Det tycks SD ha klarat med besked. Men bland riksdagens ledamöter från M, KD och L finns ju ett antal som inte än är fullt ut med på tåget, som minns vad man stod upp för under tidigare år och som delvis fanns med så sent som under valrörelsen, innan man vek ner sig på Tidöslottet.  

Riksdagens finansutskott kan i sitt kommande betänkande ändra på propositionens tvärsäkerhet, visa sig förstående och insiktsfull på någon punkt. Man skulle kunna…. Förmodligen publiceras betänkandet 2023/24:FiU1 den 24 november. 

Nooshi Dadgostars uttalande idag

Det är aldrig acceptabelt att attackera oskyldiga civila.
Det var därför vi starkt fördömde Hamas terroranfall på Israel. Oskyldiga israeliska ungdomar och barn mördades och tillfångatogs. Förtvivlade mammor och pappor har utsatts för en outhärdlig smärta. Hamas måste omedelbart släppa de som hålls gisslan.
Nu ser vi hur Israel bombar Gaza urskillningslöst. Palestinska mammor får begrava sina bebisar och Läkare utan gränser slår larm om att man tvingas utföra amputationer på barn utan smärtlindring. Människor kvävs till döds under rasmassorna.
Aldrig har så många FN-hjälparbetare dödats i en konflikt på så kort tid. UD har nu rapporterat att även svenskar har dödats i anfallen. Israels blockad har orsakat akut brist på mat, el och vatten i Gaza och människor tillåts inte lämna.
Det palestinska folket kan inte göras kollektivt ansvariga för Hamas illdåd. Att attackera oskyldiga civila är ett krigsbrott. Att svälta ut en civilbefolkning är ett krigsbrott. Att anfalla civila i flyktingläger eller sjukvårdspersonal är krigsbrott.
Var är vår regering nu? När statsminister Ulf Kristersson fick frågor om hur han ser på det Israel gör svarade han att han ”inte vill gå in och vara domare”. Det ville däremot utrikesminister Tobias Billström, som under mötet med Nordiska Rådet i veckan på en rak fråga om Israels brutala attacker på flyktinglägret Jabalia svarade att ”Israels respons är proportionerlig.”
Dessa ställningstaganden skiljer sig dramatiskt från EU och FN:s tydliga fördömanden. Givet Billströms uttalande är regeringens position i praktiken ett tyst medgivande till krigsbrott.
Vi kräver att Ulf Kristersson, i likhet med EU och FN, tydligt fördömer det urskillningslösa våldet mot civila, även det som begås av Israel.
Israeliska barn och palestinska barn är lika mycket värda. Den svenska regeringen skickar nu signaler om att de inte delar denna grundläggande värdering.
Både israeliska barn och palestinska barn har rätt att växa upp i fred och frihet. Vi kommer aldrig sluta arbeta för ett slut på ockupationen och en tvåstatslösning där israeler och palestinier kan leva sida vid sida.
Den svenska regeringens tystnad är en skam för Sverige.
På Vänsterpartiets hemsida finns också följande referenser:

Så här kan vi inte ha det, sade skolministern

Tredje inlägget om skolan på tre dagar. I huvudsak länkar till underlaget för utredningen om skolpengen som tillsattes av regeringen igår. Utredning ja – när kan nästa steget tas? 

”Uppdraget att föreslå ett nytt resursfördelningssystem för förskoleklass, grundskola och anpassade grundskolan, inklusive för fristående resursskolor i dessa skolformer, ska redovisas senast den 1 april 2025. Uppdraget att föreslå ett nytt resursfördelningssystem för gymnasieskolan och anpassade gymnasieskolan, inklusive för fristående resursskolor i dessa skolformer ska redovisas senast den      1 november 2026.”

En fråga ställdes vid pressträffen till skolministern: ”Är det här första steget till ett förstatligande av hela skolsystemet?” Lotta Edholm uttryckte sig gillande till idéen, för sin egen person och för partiet hon tillhör. Följdfrågan blev: ”Kan skolministern säga någonting om diskussionen i regeringen, alltså hur mycket av det här kan bli verklighet?”

Frågorna kom som på beställning. I grunden för det nu aktuella direktivet ligger dels en tidigare statlig utredning: ”Statens ansvar för skolan – ett besluts- och kunskapsunderlag”, dels en rapport från Riksrevisionen ”Skolpengen – effektivitet och konsekvenser”. 

Nu utses som särskild utredare Lena Holmdahl, utbildningsdirektör i Stockholms stad. Hon har varit expert i nämnd statlig utredning.  

När riksrevisionens rapport behandlades i mars 2023 hade S, V och MP en gemensam reservation med denna inledning: ”Vi har länge pekat på en rad systemfel i nuvarande utformning av skolpengen och att systemet med skolpeng behöver göras om. Riksrevisionens sammanfattande bedömning är också att regelverket för skolpeng till fristående skolor motverkar en likvärdig skola och Riksrevisionens granskning bekräftar därmed vår tidigare framförda kritik. När nu regeringen i sin skrivelse till följd av Riksrevisionens iakttagelser aviserar utredning av systemet uppstår frågan varför regeringen inte i stället agerar och lägger fram förslag utifrån tidigare framtaget utredningsunderlag. Vi anser att regeringen, utifrån befintligt utredningsunderlag, snarast ska lägga fram förslag för en mer likvärdig skolpeng.”

I mars 2023 avslog riksdagens majoritet SD, M, Kd och L förslaget till en grundläggande förändring av systemet med skolpengen. Nu i november 2023 har uppenbarligen insikten kommit: ”Så här kan vi inte ha det!”

Utredningen ska redovisa sina slutsatser vid två tillfällen: Grundskolans m.fl. frågor tas upp när valrörelsen 2026 börjar komma i gång, gymnasieskolans finansiering kommer upp två månader efter riksdagsvalet i september 2026. 

Alla hårresande fel som Lotta Edholm berättade om vid dagens pressträff får lov att finnas kvar ett antal år till. 

Läser skolministern vår lokala hemsida?

Gårdagens inlägg om gymnasieskolor med kommunal eller fristående huvudman avslutades så här: ”Kommunala skolor är redan i underläge när det gäller finansieringen. Det som nu sker förstärker skillnaden, friskolor mår bra, kommunala skolor riskerar att ”förblöda”. Är det nu som en ansvarig skolminister inser behovet att göra något på riktigt? Lotta Edholm har flera gånger låtit förstå att hon mycket väl uppfattar att något inte stämmer. Men det räcker inte.

Nej, inlägget skrevs redan tisdagkväll och publicerades tidigt på onsdag. Vi hade då inte läst dagens, torsdagens, DN som redan på första sidan skriver: ”Regeringen vill ändra reglerna för skolpengen”. Inne i tidningen lyder rubriken på en helsidas artikel: ”Ersättningen till friskolor ska göras om i grunden”. 

DN skriver: ”Ersättningen till friskolorna, det vill säga skolpengen som varje elev tar med sig till den skola den väljer, har länge kritiserats för att slå orättvis mot de elever som går i de kommunala skolorna.

Den förra regeringen gjorde ett försök att sänka ersättningen till friskolorna. Men de borgerliga partierna och SD röstade ned förslaget. 
Nu gör den nya regeringen ett nytt försök att förändra systemet – men med ett radikalt annorlunda förslag.
DN skriver utförligt om bakgrunden till ett utredningsdirektiv som antagligen publiceras fredag på regeringens hemsida. Det lär bli spännande att läsa detaljerna i direktivet – vi kommer att lägga länken som ett PS längst ner på sidan.
Här faktarutan som DN bifogar artikeln: 
FAKTA: SKOLPENG
Systemet med skolpengen har kritiserats hårt från många håll under flera decennier. För att det är så stora skillnader mellan kommuner – och mellan kommunala och fristående skolor.
Det är också svårt att förstå hur beräkningarna gått till och hur ­mycket en kommun väljer att satsa på sina skolbarn jämfört med en ­annan. I vissa fall skiljer det så mycket som 70 000 kronor per elev och år mellan två kommuner.
Nu vill regeringen införa en ­nationell skolpengsnorm. Det betyder att staten ska räkna ut en ­miniminivå, ett golv, som de fri­stående, och de kommunala ­skolorna, ska få från kommunen.
På så sätt ska beräkningen av skolpengen för de kommunala och fristående skolorna separeras.
Källa: Utbildningsdepartementet
P.S.: Pressträff fredag 3 november

Önsketänkande och fromma förhoppningar

Visst är det en välskriven och detaljerad redovisning från Skolverkets generaldirektör. Debattartikeln i DN har rubriken ”Utbudet av utbildningar på gymnasiet måste förändras”. Ingressen lyder: ”Arbetsmarknaden ropar efter yrkesutbildad personal, samtidigt som flertalet elever väljer högskoleförberedande program. Gymnasieskolan och komvux måste bättre matcha marknadens behov, och fler elever vägledas till att välja de utbildningar som faktiskt leder till jobb, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson.”

Det finns många kloka synpunkter i debattartikeln som avslutas med:

Skolverkets analys av den aktuella situationen ger vid handen att det behövs omfattande insatser:

1.Med stöd av Skolverkets regionala planeringsunderlag behöver de kommunala huvudmännen i en regional samverkan, där också friskolorna deltar, ta ett gemensamt och långsiktigt ansvar för att planera och dimensionera ett utbud som fortsatt möter elevers vilja men i betydligt större utsträckning också arbetsmarknadens behov.

2.I många regioner behöver huvudmännen utöka utbildningsplatserna inom yrkesutbildningar där kompetensbristen är stor och tillsammans med berörda branscher stärka attraktionskraften för dessa utbildningar.

3.Huvudmännen, skolorna och branscherna behöver gemensamt ta ansvar för att stärka yrkesutbildningens kvalitet. Det gäller undervisningen i skolan, men också den arbetsplatsförlagda praktiken. Likaså krävs åtgärder för att motverka könsstereotypa utbildningsval.

4.Huvudmännen och skolorna behöver ta ansvar för att eleverna får tillgång till en systematisk, individuell och generell studie- och yrkesvägledning som gör att de på sakliga grunder kan göra kloka och väl avvägda val vad gäller fortsatt utbildning.”

Men vilka förväntningar får man lov att ha? Nu finns en detaljerad kartläggning om situationen i Västra Götaland, delregionen Fyrbodal och ”Pendlingsområdet 4” (lika med Lilla Edet, Trollhättan, Vänersborg och Mellerud)). Detta ”Planeringsunderlag för gymnasial utbildning, Västra Götalands län” sammanställdes av Skolverket, finns även för samtliga andra regioner i hela Sverige. 

Underlaget skall komma till användning när kommunerna i enlighet med riksdagsbeslutet 2022 ”samverkar”. Minst tre kommuner måste det vara, Kunskapsförbundet (Trollhättan och Vänersborg) måste alltså hitta en tredje kommun eller flera kommuner att samverka med. 

När det är klart finns ingen väg förbi en förändring av utbildningsutbudet. Antalet utbildningsplatser på högskoleförberedande program minskar, fler utbildningsplatser på yrkesförberedande program kan sökas av eleverna i årskurs 9. 

Och det är här generaldirektören inte har mer än stilla förhoppningar att erbjuda. Kommunala skolor måste anpassa utbudet av utbildningar, fristående huvudmän omnämns i en bisats (se punkt 1 ovan):  …där också friskolorna deltar

I Trollhättan och Vänersborg har Kunskapsförbundet tre ”kommunala” gymnasieskolor, inte mindre än sex gymnasieskolor har fristående huvudman. En av tre, fler än trettio av hundra elever går i friskolor. Friskolor erbjuder i huvudsak högskoleförberedande program. Där går det rätt så bra att ha 30 elever i ett klassrum. Det är med andra ord en billig driftsform. Raka motsatsen gäller yrkesutbildningar: Inte mycket sker i skolbänken, allt som oftast behövs en dyr utrustning. Undervisning i grupper om 16, 8 eller än färre antal elever per lärare eller instruktör. Dyra utbildningar – så har det alltid varit, jämfört med högskoleförberedande program. Det är på kommunala skolor yrkesprogrammen finns.

Och nu ökar kommunala skolor antalet platser på dyra yrkesutbildningar och minskar på billiga högskoleförberedande utbildningar. Riksdagens beslut tvingar inte fristående skolor att ändra sitt utbud.  

I praktiken fungerar det på det här sättet idag: Trollhättan och Vänersborg betalar en ”elevpeng” för en plats och för tre utbildningsår. Hela beloppet för alla ungdomar från 16 till 18 år går till Kunskapsförbundet. Därifrån betalas fakturan som kommer från friskolorna. På friskolorna går eleverna för det mesta tre år, endast i undantagsfall behövs ett fjärde år. Det är ingen hemlighet att eleverna med sämre förutsättningar från grundskolan söker yrkesprogram. Inte så sällan kan det behövas längre tid än tre årskurser för att slutföra utbildningen. 

Kommunala skolor är redan i underläge när det gäller finansieringen. Det som nu sker förstärker skillnaden, friskolor mår bra, kommunala skolor riskerar att ”förblöda”. Är det nu som en ansvarig skolminister inser behovet att göra något på riktigt? Lotta Edholm har flera gånger låtit förstå att hon mycket väl uppfattar att något inte stämmer. Men det räcker inte.

För kommunens ekonomi en central fråga

I slutet på förra veckan berättade vi om riksdagens debatt och beslut i frågor som rör kommunens ekonomi nu och framöver. Efter ett antal år där överskotten i bokslutet vida översteg alla förväntningar på ett bra resultat, så har vår kommun i likhet med de flesta kommuner och i stort samtliga regioner fått ett brutalt uppvaknande. Inför 2024 saknas resurser för att fortsätta utveckla verksamheten.  Pengarna räcker inte ens till för att behålla dagens nivå, kvalitén och omfattningen måste sänkas.

I juni fattas det alltid budgetbeslut för nästa kalenderår. 18 månader senare kommer kvittot på om prognosen höll, om anslagen räckte och om allt löpte som det var tänkt och beslutat. Och nu fanns alltså tre år där kassakistan var välfylld och därutöver i slutet på året – men inte någon gång fick kommunfullmäktige använda överskottet från det ena året till ett kommande år. Föreskriften om balanskravet gällde: Kommunens budget får inte planera för kommande utgifter och kostnader som överstiger det som kan förväntas på intäktssidan. Glöm gamla överskott, balanskravet tillåter inte att resultat jämnas ut mellan åren. 

I nämnda inlägg förra veckan citerade vi Vänsterpartiets gruppledare som talade för den reservationen som vi hade tillsammans med Miljöpartiet. 

Hör och häpna,  nu uttalar sig Annika Wallenskog, chefsekonom för Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, om balanskravet. Hon beklagar mer eller mindre att regeringen och därefter sex av riksdagens partier har förkastat tanken på att i grunden ändra bestämmelser kring balanskravet. Hon skriver om balanskravets kortsiktighet följande: ”Från SKR:s håll har vi flera gånger under senare år tryckt på hur balanskravets kortsiktighet ställer till problem för sektorn. Det är viktigt att kunna se ekonomin, kassaflödet och resultatnivåerna i ett mer långsiktigt perspektiv och få friheten att säkra en långsiktig hållbar ekonomi utan dagens stelbenta regelverk. I utredningen från 2021 föreslogs att kommuner och regioner skulle upprätta ett långsiktigt program för god hushållning. Det är en god intention som kan och bör tillämpas inom ramen för det regelverk vi nu har.

En dröm hade varit att lagstiftaren hade tillåtit oss att hantera balanskravet inom ramen för ett sådant långsiktigt program. Men det förtroendet verkar riksdag och regering inte ha för sina partikamrater i kommunal sektor, vilket kan tyckas märkligt.”

Texten finns i Annika Wallenskogs senaste ekonomiblogg som har rubriken ”Ny lagstiftning om god ekonomisk hushållning – eller när RUR blir RER”.