Författare: Vänsterpartiet VBG

Herr talman,
idag tar vi ställning till den så kallade mittenregeringen som Elisabeth Thand Ringqvist och C förespråkat och sonderat möjligheterna för. Eftersom Vänsterpartiet inte utgör en del av det regeringsalternativet röstar vi idag nej. Jag har respekt för att Centerpartiet har velat gå till botten med den regeringskonstellationen som de själva helst föredragit, och hade det funnits stöd för det alternativet hade Vänsterpartiet fått acceptera det och gå i opposition. Men nu står det helt klart att den vägen är stängd. Därmed är vi beredda att ta ansvar och förhandla när processen för att Sverige ska få en regering på plats nu går vidare.

Vänsterpartiet har varit tydliga genom hela processen: i det fall våra mandat efterfrågas i en regeringsbildning ska vi också ingå i den regeringen. Just det är inte förhandlingsbart. Det är för att politiken vi vill driva faktiskt ska genomföras som vi ställer kravet på regeringsmedverkan. Vi är fullt medvetna om att det kanske inte kommer vara en angenäm tillvaro alla gånger. Men våra väljares röster måste väga lika tungt som andras.

Nu har Liberalerna och Kristdemokraterna meddelat att dom inte vill ingå i Magdalena Anderssons regeringsunderlag. Då återstår bara Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och därför menar vi att Magdalena Andersson, nu när mittenalternativet är avvisat, behöver vara tydlig med att det är en fyrpartiregering, bestående av dom partier som för två månader sedan vunnit valet, som är vägen framåt.

För oss i Vänsterpartiet är det regeringsalternativ som vi förespråkar väldigt tydligt. Vi ser framför oss en regering där samtliga partier som utgör regeringsunderlaget också ges möjlighet att ingå. Ingen ska kunna säga nej till någon annan vars mandat behövs. Vänsterpartiet är beredda att konstruktivt förhandla och kompromissa om innehållet för att en regeringssamverkan mellan våra fyra partier ska fungera, där alla partier kan känna att dom kommer väl ut, så också Centerpartiet.

Talmannen har meddelat att sonderingsuppdraget efter dagens omröstning går över till Ulf Kristersson. Vänsterpartiets statsministerkandidat är Magdalena Andersson, och den sondering som Moderaterna ska genomföra inkluderar därmed inte vårt parti. Talmannen har också sagt att om Ulf Kristersson inte lyckas, vill han veta om det finns förutsättningar för en regering på vår sida. Då måste vi vara redo. Vi är fyra partier som alla har pekat ut Magdalena Andersson som statsminister. Vi har tillsammans vunnit en majoritet av rösterna. Låt oss därför åtminstone göra ett försök att bilda en fyrpartiregering ledd av Magdalena Andersson. Det kan bli svårt, vi är inte eniga om allt, men om viljan finns är jag övertygad om att det går. Därför är min förhoppning att det finns saker som är viktigare för C än ett nej till V i regeringen. Alla partier måste få göra sina egna val, men jag vill vara tydlig med att vår dörr står fortsatt öppen.

Jag tror att det är bra att vi är tydliga. Elisabeth Thand Ringqvist, vi behöver varandra, idag står det klart att vi inte kan ha några röda linjer mot varandra. Vi släppte våra röda linjer mot er för länge sedan, vore det inte bra om ni släppte era gentemot oss? Skillnader finns, det vet vi, men där det finns vilja att lösa ut motsättningar finns också möjligheter. Men framför allt står vi trygga i en sak som ingen av oss kan kompromissa om, människovärdet. Det är där som det faktiskt avgörs. Det här kan vi klara av

För efter den här omröstningen är det tydligt att det bara finns två realistiska alternativ i Sveriges riksdag. Antingen Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet, som tillsammans kan inge hopp om en ljusare framtid. Eller så fortsätter vi på den inslagna vägen till höger, där människa ställs mot människa, som leder till ökade klyftor, sämre förutsättningar för företagen och en sönderslagen välfärd. Det är de två valen vi har kvar. För Vänsterpartiet är valet enkelt. Det är dags för en ny riktning för Sverige. När jag stod här förra gången sa jag att vi röstade nej med förhoppning om att snart kunna rösta ja. Den förhoppningen står kvar.

Idag röstar Vänsterpartiet nej till en mittenregering där vi själva inte ingår. När Magdalena Andersson samlat en regering där vi ingår som en likvärdig part kommer vi rösta ja. Sverige kan inte vänta mycket längre.

Första fullmäktige efter valet i september, några har bytt sida och då gäller det att komma ihåg hur man röstar ”rätt”. Det kan bäst illustreras med ett ärende som behandlades framåt slutet av denna första afton med de nyvalda eller omvalda ledamöterna. Annalena Levin, som nu inleder tredje mandatperioden som ordförande, bidrog till att det hela blev fel.

I ärendet ”Antagande av riktlinje för informationssäkerhet” var det meningen att fullmäktige beslutar om ”kommunens övergripande styrdokument … som ska vara grund för kommunens fortsatta arbete med ledningssystem för informationssäkerhet”. Gunilla Cederbom  föreslog kommunfullmäktige att göra ett tillägg i dokumentet. Här hennes korta anförande där hon motiverade varför detta tillägg vore värdefullt att ha med i beaktande framöver:

”Informationssäkerhet. Vi ska alltså säkra informationen. Så att fel människor inte kommer åt den? Ja, men också så att rätt människor faktiskt kommer åt den.

På sin Facebook-sida skriver Daniel Bernmar: ”Jag har begått debut i talarstolen i riksdagen. I den allmänpolitiska debatten valde jag att lyfta välfärdens finansiering och vad vi behöver göra för att skapa bättre förutsättningar för en välfärd värdig Sverige! Jag föredrar egentligen att tala mer fritt än jag valde att göra denna gången och med ett högre underhållningsvärde men det kommer fler tillfällen!”

Om det nu skulle finnas någon som undrar ”Vem är han?” så kan ingressen till en artikel i ETC ge bra vägledning:   ”Vänsterpartiets guldgosse Daniel Bernmar har skördat framgång efter framgång [i Göteborg]. Han har kammat hem rekordsiffror i opinionen och lärt sig tampas med toppsossen Jonas Attenius. För några år sedan kunde han öppet kritisera S men nu har han rakat av sig mustaschen och håller hårt i det rödgröna samarbete. Nu är bara frågan om nästa steg är att ta knepen till regeringskansliet. Jag står till förfogande för partiet om de vill ha mig, säger Daniel Bernmar.”

När Vänsterpartiets riksdagsgrupp tillsatte ordinarie utskottsplatser, så fanns inte Daniel Bernmars namn med. Dock ser man på riksdagens hemsida att han förväntas vara påläst och aktivt på ett flertal sakområden som suppleant i Arbetsmarknadsutskottet, Civilutskottet, Finansutskottet, Skatteutskottet, Socialförsäkringsutskottet och Socialutskottet. Skämt åsido – Daniel Bernmar är också utsedd av Vänsterpartiet som ansvarig talesperson för finansmarknads- och upphandlingsfrågor samt kommuners och regioners ekonomi.

Under riksdagens allmänpolitiska debatt i den gångna veckan höll han sitt första anförande från talarstolen i riksdagens kammare i avsnittet ”Sjukvård och välfärdsfrågor”.

Anf. 58 DANIEL BERNMAR (V): Fru talman! Under tre fjärdedelar av mitt liv har välfärdens ekonomiska förutsättningar försämrats. Regering efter regering har prioriterat att sänka skatter på bekostnad av vår gemensamma välfärd. Efter över trettio år av nedskärningar går det inte längre att sminka över alla allvarliga brister vi ser. Den svenska skolan och sjukvården har nått nya rekord i ojämlikhet. Vi kan alla se att LSS-reformen sakta men säkert ur-holkats och malts ned av nedskärningar och juridifiering. Samtidigt har arbetsvillkor försämrats och löner stagnerat i hela välfärdssektorn. Många av dem som arbetar i välfärden bär bokstavligt talat välfärden på sina axlar med sin egen hälsa som insats. Ett ansvar som vi borde bära gemensamt bärs i praktiken i stället av personal, brukare och patienter. Fru talman! För att klara ett bibehållet åtagande i kommunsektorn hade statsbidragen behövt vara 18 miljarder kronor högre i regeringens budgetar under förra mandatperioden. Det har egentligen varit snarlikt varje mandatperiod, om än inte tillnärmelsevis lika extremt. Många kommuner, inklusive min egen hemkommun Göteborg, såg med fasa hur den förra regeringen valde skattesänkningar för rika framför uppräkning av statsbidragen. Den förra mandatperiodens regering har, precis som tidigare regeringar faktiskt, fortsatt att lägga på nya arbetsuppgifter, särskilt på kommunerna. Det kan i och för sig vara bra ibland, som reformen för att få en ny socialtjänstlag, men inte när det saknas adekvat finansiering. Det är ett mönster som har upprepats ända sedan LSS-reformen på 90-talet. Redan 2009 konstaterade forskare vid Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet, i en rapport beställd av finansutskottet till finansutskottet, att i princip samtliga reformer var underfinansierade eftersom finansieringsprincipen är satt på undantag. Det går inte heller att diskutera välfärdens finansiering utan att peka på den skatteorättvisa som finns in-byggd i systemet. I dag kan det skilja så mycket som 4 kronor per hundralapp i kommunalskatt över vårt avlånga land. Det är en skillnad som inte går att hänföra till kvalitets- eller ambitionsskillnader. Det är helt enkelt kostnads- och  intäktsskillnader, vilket är helt i strid med Sveriges ambition om en jämlik välfärd i hela landet.
Fru talman! Vänsterpartiet menar att dessa problem är skapade av politiken och måste korrigeras av samma politik. Det är tydligt att utjämningssystemet inte fungerar som det är tänkt. Vänsterpartiet vill därför genom förändringar i utjämningssystemet halvera den skatteorättvisa som finns mellan kommunerna. Välfärden behöver också mer resurser. Det behövs också bättre villkor för personalen och mindre kaosprivatiseringar. Vänsterpartiet vill i ett första steg öka de generella statsbidragen med 8 miljarder och avsätta 30 miljarder över tio år till ett särskilt kvinnolönelyft. Men det räcker såklart inte. Vi måste också indexera statsbidragen och slutligen stoppa kaosprivatiseringarna, stänga ned vinstjakten i välfärden och säkerställa att de cirka 5 miljarder som årligen går till vinster i stället går tillbaka till skattebetalarna.
Fru talman! Att stärka det sköra mötet mellan den som är i behov av stöd och den som ger stöd är helt centralt för Vänsterpartiet. Vi är fast beslutna att bygga Sveriges välfärd starkare under de kommande fyra åren. (Applåder)

I vart och ett av riksdagens 15 utskott finns 17 ordinarie ledamöter. I början av mandatperioden har även ett stort antal ledamöter utsetts till suppleanter i utskotten – i regel omkring 30 per utskott.

Med sina 30 mandat i riksdagen fick Vänsterpartiet möjlighet att besätta mer än en ordinarie plats i tre utskott. I civilutskottet är det Anfal Mahdi och Ilyas Hassan, i socialutskottet Linnea Bengtsson och Jonas Lindberg och i utrikesutskottet Malin Björk och Håkan Svenneling. Det kan också nämnas att Nadja Awad, ledamot i socialförsäkringsutskottet, har utsetts till utskottets ordförande.

Flera medier uppmärksammade att Vänsterpartiet är det parti som har flest nykomlingar i riksdagen. Av partiets 30 ledamöter är mer än hälften – 17 personer – nya i riksdagen. Bland nykomlingarna finns samtidigt erfarna politiker som den tidigare EU-parlamentarikern Malin Björk, partisekreteraren Maria Forsberg och Daniel Bernmar, kommunalråd i Göteborg.

Socialutskottet ansvarar för en rad viktiga samhällsfrågor inom flera olika sakområden. Vänsterpartiets två ordinarie ledamöter kompletterar varandra väl. Jonas Lindberg kommer till riksdagen med gedigen kunskap om hälso- och sjukvården. Linnea Bengtsson, nyvald riksdagsledamot från Kristianstad, tillhör dessutom den relativt lilla gruppen riksdagsledamöter under 30 år. Den gruppen omfattar sammanlagt 18 av riksdagens 349 ledamöter, alltså knappt fem procent. Hennes socionomutbildning och yrkeserfarenhet som skolkurator och enhetschef inom LSS ger henne en god grund för att arbeta med flera av de andra frågor som socialutskottet ansvarar för.

Linnea Bengtssons anförande finns med i inspelningen från onsdagens allmänpolitiska debatt i riksdagen, under avsnittet ”Demokrati och mänskliga rättigheter”. Barns uppväxtvillkor och den senaste tidens debatt om straffåtgärder riktade mot allt yngre barn stod i centrum. Hon betonade att det för Vänsterpartiet handlar om framtidstro – för varenda unge.

Här utskriften från riksdagens snabbprotokoll:

Anf. 4 LINNEA BENGTSSON (V): Fru talman! Jag har valt att ägna detta anförande åt det absolut viktigaste vi har: barnen. Varenda unge är vår framtid men till lika stor del också vår samtid. Barn är egna rättighetsbärare som vi ömmar särskilt för.

I alla beslut som fattas ska barnets bästa beaktas, och barnet ska få komma till tals. Detta klubbade vi gemensamt igenom den dag barnkonventionen blev svensk lag. Det må vara några år sedan, men jag minns det särskilt tydligt. Tillåt mig att bli något personlig i mitt anförande. Jag hade då påbörjat mina studier för att bli en fullfjädrad socionom. På den tiden fanns det en tydlig och uttalad ambition om att Sverige skulle vara ett föregångsland när det gäller just barns rättigheter. Döm om min förvåning när jag nu hör det oerhört höga tonläget, som har präglat de senaste årens debatter, och vad som närmast är en besatthet av vem som kan komma med de mest barbariska och avhumaniserade förslagen mot den grupp vi säger oss värna allra mest.
Som skolkurator hade jag förmånen att träffa denna grupp dagligen. Kloka, uppfinningsrika och spralliga är bara några av de epitet jag gärna tillskriver femteklassarna, men tyvärr går det inte att bortse från det faktum att det även krävs benämningar som hungriga, utmattade och fattiga.
Fru talman! Vad behövs då för att barn ska få en trygg uppväxt? Är det isoleringsceller, elektriska fotbojor och övervakningskameror som är mirakelkuren? Naturligtvis inte. Det som barn behöver är en skola där det finns tid och resurser – en plats där någon upptäcker när läsningen inte fungerar eller allt inte står rätt till där hemma.
Barn behöver en elevhälsa som har möjlighet att arbeta förebyggande, inte bara släcka bränder. Framför allt behöver barn få lov att vara just precis barn och få möjlighet att utvecklas, göra misstag och börja om. Allt detta behöver få lov att ske samtidigt som en trygg vuxenvärld står bakom, beredd att fånga upp om och när det behövs. Barnen behöver få känna att vi vuxna faktiskt tror på dem och att de är kapabla att lyckas, i stället för att bli utmålade som potentiella gärningsmän. Här har vi alla ett gemensamt ansvar.
Innan jag avrundar mitt anförande vill jag betona att jag känner en oerhörd stolthet över den politik som Vänsterpartiet driver för barns trygghet, med allt från mindre barngrupper i förskolan och en starkare elevhälsa till ökad översyn av tvångsåtgärder.
För Vänsterpartiet handlar det om framtidstro, för varenda unge. (Applåder)