Statsminister Ulf Kristersson sade en sak 10 februari i TV4:s direktsändning. Sedan dess har han dussintals gånger upprepat sitt mantra ”jag har många gånger sagt ….”. 

Men nej, det han sade, klart och tydligt, det har han inte upprepat, det står han inte för. 

Men vad är det som nu gäller? Det finns ett förhandsbesked om det som kommer att stå i ändringsbudgeten 15 april: ”Samarbetspartierna ger ytterligare ekonomiskt stöd till sjukvården för att generella uppsägningar av sjukvårdspersonal ska kunna undvikas och för att motverka att patienter drabbas av regionernas tillfälligt försvagade ekonomi. Samtidigt vidtas ytterligare åtgärder för att stödja en effektivisering av vården och för att säkerställa att patientnära verksamhet prioriteras.” 

Vänsterpartiet kommenterar kortfattat: 

SKR är avvaktande i sin kommentar – det som förvånar är att kritiken inte blir tydligare på en avgörande punkt: Dessa pengar, som skall utbetalas till regionerna i juni, är ett tillfälligt anslag för 2024. Regionerna har efterlyst regeringens insikt att utfästelsen måste utformas på sätt som gör det möjligt att planera över längre tid. 

Ordföranden för SKR uttrycker sig försiktigt: ”I samband med pressträffen aviserades även ett antal förslag om en statlig effektivitetsdelegation och ökad kontroll av regionernas ekonomi och effektivitet. – Det här är helt nytt, och vi får titta närmre på förslagen och om detta kan vara till stöd för regionerna. Det viktigaste är att det i så fall görs på ett sätt som inte ökar byråkratin och administrativt krångel för regionerna, säger Anders Henriksson.”

SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog skrev: ”De senaste dagarna har flera regeringsföreträdare uttryckt att regionerna behöver göra sina hemläxor. Jag tycker det är märkligt uttryckt och signalerar tyvärr brist på tillit. Det finns ingen region som inte gör vad den kan för att möta det exceptionella ekonomiska läget. Att säkra välfärden och sjukvården i synnerhet är inte en fråga som borde reduceras till en polariserande debatt om vems fel detta är. Det borde handla mer om hur vi tillsammans ser till att säkra en sjukvård som är patientsäker och hållbar för personalen genom krisen. De regioner som nu tvingas varsla, gör det med just den ingången – att det ska ha så lite påverkan som möjligt på patienter och personal.”  

Krönikan i ”Dagens Samhälle” har idag rubriken: ”Var är debatten om slakten av vården?”

Jiang Millington skriver: ”Sedan Novus började fråga svenska väljare vilken fråga som man tycker är viktigast har den toppats av samma ämne. Från november 2020 fram till juni 2023 har man svarat: sjukvården.”

Krönikan räknar upp vad vi kan förvänta oss till följd av otillräcklig finansiering: 

”Svenskarnas hjärtefråga är alltså sjukvården. SKR räknar med att regionernas underskott i år blir hisnande 20 miljarder kronor. Då räcker regeringens 3 miljarder inte särskilt långt. En stor majoritet av regionerna har aviserat besparingar. Av landets 21 regioner räknar 11 med att höja patientavgiften. Vad betyder det här för patienterna?

Svårt att få vård: Regionerna kan behöva minska antalet anställda inom vården och koncentrera den till färre platser. Det kan leda till längre väntetider för patienter och minskad tillgång till vårdtjänster. Till exempel kan nedläggningen av akuten i Lidköping i Västra Götaland påverka tillgängligheten till akutsjukvård.

Färre vårdalternativ: Vissa regioner kan behöva minska utbudet av vårdtjänster och specialiserade behandlingar. Om sjukhus eller kliniker tvingas minska sin verksamhet måste fler patienter resa längre. Särskilt drabbas patienter med sällsynta eller komplexa sjukdomar i behov av specialistvård.

Personalnedskärningar: Minskningen av personal kan påverka vårdens kvalitet och kontinuitet. Färre anställda ska upprätthålla samma standard och möta patienternas behov på ett tillfredsställande sätt.

Höjda avgifter: Minskar potentiellt tillgängligheten till vård för dem med lägre inkomster.

Minskad personal inom farmaci och apotek: Region Sörmland planerar att säga upp 10 av 15 kliniska apotekare, som arbetar nära patienter med exempelvis genomgång av läkemedel. Risken är att dessa patienter kommer att belasta vården med sina frågor, sin oro för biverkningar eller risken med att inte förstå hur de ska ta sina mediciner.”