Innan sommaren och fyra månader innan riksdagsvalet utses ledamöterna till Europaparlamentet. Mandatperioden sträcker sig över de kommande fem åren fram till 2019.
Valdeltagandet vid senaste valdagen 7 juni 2009 var i Sverige endast 45,53 procent vilket i sin tur var en ökning jämfört med 2004 års val som var 37,85 procent. Ser man till valresultaten över tiden och i alla länder så är bilden tydlig – en obruten nedåtgående trend.
Det kommer att finnas många inlägg i debatten kring det låga valdeltagandet. Nu senast kritiseras de svenska riksdagspartierna för felaktiga infallsvinklar när nästan alla framhäver sin ”kritiska” inställning mot EU-politiken.
Det förekommer även debattinlägg som faller på sin egen orimlighet. Carl Bildt skriver: ”Låt oss vara tydliga: främlings- och Europafientligheten är varandras politiska bröder.” (Läs t ex bloggen Flute-Tankar.)
Vänsterpartiet diskuterar och beslutar om ett uttalande inför EU-valet vid sin kongress nästa vecka. Underlaget är ett förslag från partistyrelsen samt ett antal motioner som yrkar på ändringar av texten. Allt är offentligt och ligger på partiets hemsida för kongressen.
I avvaktan på den slutliga utformingen vill vi här ge utrymme för en text som finns på Vänsterpartiets hemsida ”Vänsterpartiet – fördjupning: Här kan du läsa om vår politik i en mer fördjupad form.”
EU – fördjupning
Vänsterpartiet är motståndare till EU och arbetade på nej-sidan inför folkomröstningen 1994. Vi respekterar resultatet i folkomröstningen, men har inte skäl att ändra vår principiella ståndpunkt.
Vänsterpartiet menar att EU begränsar demokratin. I EU:s beslutsstruktur har folken mycket små möjligheter att utkräva ansvar av makthavarna. EU saknar en offentlighetslagstiftning som vi har i Sverige. För medborgare i EU, och inte minst för journalister, är det därför mycket svårt att granska makten och maktutövningen inom EU. Den dömande makten som EU-domstolen har innebär, till skillnad från svenska domstolar, också rätt att avkunna domar som blir direkt lagstiftande, inte minst i frågor som rör den inre marknaden. EU fyller därför inte minimikraven på en demokrati.
Vi kritiserar EU för att prioritera den inre marknadens intressen framför miljön, arbetsrätten, folkhälsan och konsumentintressena. EU-domstolen i Luxemburg har i flera domslut fastställt denna prioritering.
Vänsterpartiet menar att prioriteringen måste vara den omvända: Arbetsrätten, miljön, konsumentskyddet och folkhälsan måste vara överordnade företagens och marknadens intressen.
För att säkra att strejkrätten skyddas och undantas från de inre marknadsreglerna har Europafacket krävt att ett så kallat socialt protokoll ska antas av EU. Det sociala protokollet skulle vara juridiskt bindande. Vänsterpartiet stöder helhjärtat detta krav som hittills har avvisats av EU.
EU syftar till att bygga en superstat, ett Europas förenta stater, med gemensam utrikespolitik och försvar. Detta är än mer tydligt efter att det så kallade Lissabonfördraget antogs av EU. Allt mer makt har överförts från de folkvalda nationella parlamenten till EU:s institutioner. EU-rätten överordnas den nationella rätten. EU får möjlighet att stifta lag och styra politiken på allt fler områden. Vänsterpartiet motsätter sig Lissabonfördraget med dess gemensamma utrikespolitik, gemensamma försvar och krav på upprustning. Vi menar att Sverige, och arbetet för fred och nedrustning, gynnas av att vårt lands militära alliansfrihet garanteras.
Vänsterpartiet arbetade med den segrande nej-sidan i folkomröstningen 2003 om medlemskap i den ekonomisk-monetära unionen (EMU). Idag kan vi se hur rätt nej-sidan hade. Valutaunionen har skapat och fördjupat ekonomiska problem i flera euroländer eftersom EMU påtvingar länderna en ekonomisk politik, ränta och växelkurs som inte passar dem. Lösningen på det problemet är mer nationellt självbestämmande över den ekonomiska politiken, inte mindre.
Krisen måste lösas. EU:s princip att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna fungerar inte. Bankerna måste bära skulderna de skapat. Statliga bankgarantier bör endast omfatta spararnas pengar, inte spekulationen. De skuldtyngda länderna måste få skriva ner sina skulder, så att den ekonomiska utvecklingen kan vändas. De länder som så önskar måste få lämna valutaunionen och därigenom kunna anpassa växelkurs och ränta till det verkliga läget. Det krävs också kontroll och beskattning av de globala finansmarknaderna.
Denna politik måste snarast ändras. Det krävs massiva offentliga och miljövänliga investeringar i Europa för att vända utvecklingen. Bara så kan massarbetslösheten och den djupnande krisen bekämpas.
