Skip to main content

Författare: Vänsterpartiet VBG

Medlemsmöte med tema ”Bostäder”

Tisdag 30 oktober 18:30 kallar vi till medlemsmöte i vår lokal på Kronogatan 31. I första hand ägnas kvällen åt frågor om bostadspolitiken. Ta gärna en titt i förväg på några underlag.

Alla människor ska ha möjlighet till ett eget hem till en rimlig kostnad. Så är det inte idag i bostadsbristens Sverige. Bristen på bostäder begränsar människors frihet och i förlängningen samhällets utveckling. Vänsterpartiet vill bygga bort bostadsbristen. Framför allt vill vi bygga hyresrätter med rimliga hyror som folk har råd med. För detta krävs en aktiv statlig bostadspolitik.

Under mandatperioden 2014-2018 har Vänsterpartiet tillsammans med regeringen infört olika former av stöd för att öka byggandet av hyresrätter med rimliga hyror: investeringsstöd för hyresbostäder och studentbostäder, stöd till kommuner för ökat bostadsbyggande och investeringsstöd till bostäder för äldre. Vi har även infört ett upprustningsstöd som ska gå till renoveringar av flerbostadshus i miljonprogramsområdena runt om i landet. Sammantaget utgör detta den mest omfattande bostadspolitiska satsningen på 20 år.

Vänsterpartiet driver på för att genomföra fler reformer, bland annat ett statligt topplån för att finansiera byggande av hyresrätter. Vi vill även inrätta ett statligt byggbolag med fokus på att bygga hyresrätter med rimliga hyror.

Bankerna ska inte längre få ta ut övervinster på vanligt folks bolån. Därför vill Vänsterpartiet införa en ny modell för bankkundernas förhandlingar om bostadsräntan med inspiration från Finland. Där sätts bostadsräntorna som ett påslag på internbankräntan. Räntan på ett lån på 2 miljoner kronor beräknas minska med 14 800 kronor på ett år, eller cirka 1 200 kronor per månad med vårt förslag.

Vi vill se en bostadsmarknad för alla, inte bara för de rika.

Vänsterpartiet driver även en mängd andra frågor för att alla ska få en bra bostad till rimliga kostnader.

Bli medlem i Vänsterpartiet

Visserligen är det nu som alltid, men det är värt att berättas.

Under ett valår tillkommer alltid nya medlemmar, det är många som vill visa sitt engagemang och nu ta steget att bli medlem i ett politiskt parti.

2014 tillkom 14 nya medlemmar i Vänsterpartiets lokalförening. 2015 var det endast 3, 2016 och 2017 kom 5 till under vardera år. Under valåret 2018 ansökte de första tio månader 27 vänersborgare om medlemskap i Vänsterpartiet. Däribland 11 födda på 80-talet och 5 födda på 90-talet. En efterlängtad föryngring av vår lokalförening.

Vi kommer att göra så mycket vi kan att ingen ska behöva ångra sitt beslut. Onsdag 7 november har styrelsen inbjudit våra nya medlemmar till en träff. Då finns det tillfälle att samtala kring förväntningar – vad förväntar man sig av sitt medlemskap i Vänsterpartiet, vilken personlig insats kan lokalföreningen förvänta sig av var och en.

Vi är en av många aktiva lokalföreningar. Vänsterpartiet i hela landet har ökat under 2018, nu är partiet uppe i 25 000 medlemmar. Men det finns plats för fler – ta steget, bli medlem i Vänsterpartiet idag.

Två frågor – inga svar

Valdagen 9 september – det var ju länge sedan! Så vilka partier tar på sig ansvaret att leda Vänersborgs kommun under de kommande fyra åren?

Budgetbeslut inför 2019 – det skulle vara klart inom kort! Hur löstes obalansen mellan ökade resursbehov och minskade resurser?

Första fullmäktige var i onsdags. Kunde man avläsa några signaler?

Nej, inte när det gäller frågor om tillträdande kommunledning och opposition. ”Vem med vem” gav inga klara besked. Att Gunnar Lidell fortfarande lyckas med att hålla ihop M, L och KD överraskar inte. Marie Dahlin hade anmält förhinder, likaså Bo Carlsson, C, men gruppledarna för S, C och MP anmälde valtekniskt samverkan. Medborgarpartiet annonserade också öppet valteknisk samverkan med Sverigedemokraterna.

Viss gruppering alltså, med 15, 20 och 11 mandat för dessa tre, med Vänsterpartiets 5 utanför. En majoritet i fullmäktige är 26 eller fler. Idag finns ingen som helst antydan om hur någon kan lyckas med att nå dit.

Budget för 2019? Igår på sena eftermiddagen blev underlaget inför kommunstyrelsens extra sammanträde 31 oktober offentligt. Ett ärende –  MRP 2019. Där finns Marie Dahlins förslag. Vid budgetberedningens sista möte 5 oktober var hon noga med att betona att det var hennes eget förslag, inte partiernas förslag.  I korthet: inte mer 2019 än det som fanns 2018, tvärtom, lite mindre.

Hur socialförvaltningens behov, hur skolans anmälde behov av förstärkning skall bemötas förblir en gåta. Från Dan Nyberg, S, ordförande i socialnämnden, och Mats Andersson, C, ordförande i barn- och utbildningsnämnden har vi hört att tillkommande resurser behövs.

Blir kommunstyrelsen inte klar med att formulera ett beslutsförslag för kommunfullmäktige, som har ju sista ordet, så kanske det behövs ytterligare ett möte. Det kan också bli så att fullmäktige i november endast fattar ett beslut hur finansieringen skall lösas, om kommunal-skattesatsen skall ändras. Och att själva budgetbeslutet skjuts till sista möjliga tidpunkt, fullmäktiges sammanträde 19 december.

Enkel match – men tre förlängningar

Håkan Svenneling, 33, med utbildning som landsbygdsutvecklare, är inne på sin andra mandatperiod. Håkan, som är från Karlstad har platsen på Värmlandsbänken. Han representerar Vänsterpartiet i riksdagens utrikesutskott. Därför föll det på honom att ha ett anförande i riksdagens allmänpolitiska debatt på avsnittet ”Internationella frågor och utrikespolitik”.

Håkan Svennelings anförande föranledde inte mindre än tre ledamöter från Moderaterna att begära replik.

Här först hans tal och därefter länkar till tre replikskiften.

Anf. 20 HÅKAN SVENNELING (V):
Herr talman! I över 1 000 dagar har den  svenske medborgaren, författaren och förläggaren Gui Minhai
varit fängslad i Kina. Samtidigt kommer fruktansvärda
rapporter om behandlingen av uigurer i Xinjiangregionen
i nordvästra Kina.
Vänsterpartiet har länge kritiserat regeringens flata agerande mot Kina. Oavsett vilken regering Sverige
kommer att ha framöver behöver de grova och omfattande
brotten mot mänskliga rättigheter i diktaturen
Kina stå högst upp på dagordningen i alla delar av Sveriges
relationer med Kina.
Hittills har det varit tydligt att såväl socialdemokratin
som högerpartierna satt ekonomiska intressen framför
mänskliga rättigheter.
Fallet med Gui Minhai är mer än ett vanligt konsulärt
ärende. Fallet har blivit storpolitik och ses av flera
bedömare som en testballong för den allt mer hårdföra
kinesiska regimens politik mot oliktänkande.
Xinjiangregionen i nordvästra Kina beskriver Human
Rights Watch i dag som en polisstat där uigurer
utsätts för systematisk masskränkning av sina mänskliga
rättigheter. Enligt en FN-rapport från augusti sitter
1 miljon uigurer i indoktrineringsläger.
Trots att regimen i Kina återkommande olagligt
fängslar och internerar oliktänkande har den svenska
regeringen valt en mycket mjuk linje. Under IMF:s
höstmöte i förra veckan valde den svenska regeringen
att stödja att Kina får större inflytande i IMF:s guvernörsstyrelse – en linje som saknar tydligt stöd i Sveriges riksdag.
Kinas brott mot mänskliga rättigheter måste få konsekvenser.
Även ekonomiska stormakter måste respektera
mänskliga rättigheter, och även en övergångsregering
måste agera. Till att börja med måste man lyfta
fram Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter. Sverige
bör därför verka inom EU för att få stöd av fler
medlemsstater för att Gui Minhai ska släppas.
Under de senaste åren har det säkerhetspolitiska läget
i vårt närområde dramatiskt förändrats och försämrats.
Vi ser återigen ökade motsättningar, militär upprustning
och ökad konfrontation på vår kontinent. Det
är inte svårt att se konturerna av en ny järnridå som
sänker sig över Europa.
Folkrätten utgör ett fundament för Sveriges säkerhet.
Börjar folkrätten urholkas försvåras våra möjligheter
att värna vårt lands territorium och säkerhet.
Vänsterpartiet är glasklart: Sverige måste vara en konsekvent försvarare av folkrätten – oavsett var man bryter mot den, oavsett vem som bryter mot den och oavsett med vilka motiv man bryter mot den. Folkrättsbrott
måste alltid få konsekvenser.
I våras fattade riksdagen beslut om ny lagstiftning
för vapenexport efter många år av påtryckningar från
oss i Vänsterpartiet. Tanken var att man skulle införa
ett diktaturkriterium, men det blev i praktiken väldigt
vagt. Vänsterpartiet ville införa ett absolut förbud för
vapenexport till diktaturer, till dem som kränker
mänskliga rättigheter och till stater som är i krig. Tyvärr
var de övriga partierna inte på vår sida, och nu står
vi med svag lagstiftning som kommer att tillåta att Sverige
fortsätter att beväpna skurkstater.
Om svensk utrikespolitik ska vara trovärdig kan
inte Sverige genom krigsmaterielexport understödja
stater som systematiskt motverkar de värden och målsättningar som vår utrikespolitik står för.
Ett område som måste få mer plats i utrikespolitiken
under denna mandatperiod är frågan om vårt klimat.
Temperaturen stiger även när Parisavtalet är underskrivet.
Världens länder måste nu gå från ord till handling på alla fronter. Påverkan på utrikespolitiken kommer att bli tydlig, både i form av fler naturkatastrofer och i form av fler flyktingar. Därför hänger klimatfrågan tydligt ihop med vår utrikespolitik i dag. 

Vi har också många konflikter som glöms bort i
den stora världen när i-länderna dominerar. Vi får inte
glömma dessa konflikter utan måste också se till exempel
kriget i Jemen. Där har Sverige ett stort ansvar
genom att vi har exporterat just vapen.

Replikskifte med Hans Wallmark (M)

Replikskifte med Margareta Cederfelt (M)

Replikskifte med Hans Rothenberg (M)

Vänsterpartiet och kulturskolan

Under förra veckans allmänpolitiska debatt i riksdagen talade Vasiliki Tsouplaki om Vänsterpartiets tankar att utveckla kulturskolorna i hela landet.

Vasiliki Tsouplaki är vice ordförande i riksdagens kulturutskott. Hon är född i Uppsala, varit kommunalråd i Västerås och är ledamot i riksdagen sedan november 2017.

Här hennes anförande:

”Anf. 391 VASILIKI TSOUPLAKI (V):
Fru talman! Barn ska ha möjlighet att själva utöva och ta del av kultur. Det är en grundbult i Vänsterpartiets kulturpolitik, likaväl som det är tydligt i FN:s barnkonvention och i riksdagens nationella mål för kulturen. Vi ser att det är en viktig del i en människas utveckling att få använda alla sinnen och förmågor, och det är min övertygelse att barn som får vara kreativa och som hittar flera sätt att uttrycka sina tankar och känslor är bättre rustade för livet.
En undersökning gjord av Kulturanalys visar att barns och ungdomars kulturvanor skiljer sig åt beroende på föräldrarnas bakgrund. Framför allt är det deras utbildningsnivå som spelar in. Det är också tydligt att det egna kulturutövandet sjunker med stigande ålder och att flickor är mer aktiva kulturutövare i alla  åldrar. Det ger sedan avtryck i vilka som kan komma in på de högre konstnärliga utbildningarna och vilka vi kommer att möta på scener, på film och på våra museer och gallerier framöver.
Jag är oroad över att vi även fortsättningsvis kommer
att ha en situation där kultursektorn är väldigt homogen
om vi inte radikalt ändrar på förutsättningarna.
Om vi är övertygade om att alla barn behöver och har
rätt att ta del av kultur finns det flera viktiga arenor att
stärka. Det är framför allt grundskolan, gymnasiet, studieförbunden och kulturskolan. I många kommuner
skulle även fritidsgårdarna behöva stärkas för att kunna vara en viktig plats för kulturutövande. Jag kommer framför allt att fokusera på kulturskolan här i dag.
Fru talman! I förra veckan rapporterade Sveriges Radio om en studie från Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet. Även den visade att barn med välutbildade och kulturutövande föräldrar är överrepresenterade i just kulturskolan. Det här var kanske ingen ny information för oss som har följt debatten länge, men när det gällde instrumentkurserna var det intressant att se att två tredjedelar av de barn som fortsätter efter årskurs sex har föräldrar som själva musicerar.
Det här visar att det behövs mycket stöd och uppmuntran från hemmet för att man ska fortsätta med sitt instrument. Det här visar också någonting så svårfångat som kulturellt kapital, menar forskarna. Det är viktigt att pedagoger ska fundera över hur man kan göra för att alla barn ska känna sig välkomna. Det måste förstås vara ett långsiktigt mål att alla barn ska känna sig trygga och ha en självklar plats på våra kulturella arenor.
Från Vänsterpartiet menar vi att det behövs flera olika bitar för att den kommunala kulturskolan ska kunna vara en plats för fler barn och för att fler barn med olika bakgrund ska känna sig välkomna. Vi behöver ta bort de trösklar som försämrar tillgängligheten. Tillsammans med regeringen har vi de senaste åren skjutit till 100 miljoner för ökad tillgänglighet. En viktig ingång för oss från Vänsterpartiet har just varit den ekonomiska tillgängligheten – alla barn, oavsett tjockleken på föräldrarnas plånbok, måste ges möjlighet att delta. 

Nu vill vi från Vänsterpartiet gå vidare och lägga ytterligare 200 miljoner för att hjälpa kommunerna att helt avskaffa avgifterna. För att kompensera intäktsbortfallet skulle kommunerna behöva skjuta till lika mycket själva. För att alla familjer ska känna till kulturskolan, förstå hur den fungerar och få reda på de positiva effekterna behöver också uppsökande insatser sättas in. Det finns många positiva exempel från kommuner som redan har satt igång med det här arbetet. Ett närmare samarbete mellan kulturskola och skola nämner också många som en framgång. Det handlar även om breddat utbud och så vidare.
Vi menar att Vänsterpartiets satsningar på att höja det generella statsbidraget är en viktig del för att möjliggöra för kommunerna att jobba med kön. Ska vi öka  tillgängligheten måste vi också ge plats i kommunerna. Kösituationen är allvarlig på flera håll. Jag är stolt över de beslut som Vänsterpartiet var med och fattade under förra mandatperioden för att stärka kulturskolan. För att få till den här utbyggnaden och ge möjlighet till att det blir en inspirerande och utvecklande plats för så många barn som möjligt behöver vi i riksdagen fortsätta att stötta kommunerna framöver.

Klimatpolitik – Elin Segerlinds anförande i riksdagen

Den gångna veckan var det i dagarna tre Allmänpolitisk debatt i riksdagen. Det kändes som om några ledamöter höll en aning tillbaka. Inte riktigt lika fräna och påstridiga som de brukar vara. Kan det vara så att inte alla är helt säkra på hur deras partier kommer att positionera sig under mandatperioden?

Med så många nya ledamöter på plats var det också ett större antal ”jungfrutal” som hölls, så även från Vänsterpartiets representanter. Vi återger här vår ”egen” och Fyrbodals Elin Segerlinds anförande och länkar avslutningsvis till ett kort replikskifte. Elin är Vänsterpartiets ledamot i Miljö- och jordbruksutskottet. Hon var i talarstolen under avsnittet ”Klimat, miljö och energipolitik”.

Anf. 125 ELIN SEGERLIND (V):
Fru talman! Det är nu en dryg vecka sedan vi kunde
ta del av klimatrapporten från FN:s klimatpanel IPCC.
Rubrikerna som följde var tillräckliga för att ge i alla
fall mig både ont i magen och ont i hjärtat. Tio år, det
är vad vi har på oss att vända utvecklingen. Det är en
ynkligt kort stund. Att inte all världens verksamhet i
det ögonblicket stannade upp förvånar mig kanske
egentligen inte, men det gör mig beklämd. Det kollektiva
strutsbeteende som vi har utvecklat när det kommer
till klimathotet måste få ett slut.
FN:s klimatrapport är tydlig: Det är människans utsläpp
av växthusgaser som gör att det blir varmare, att
isarna smälter och att havsnivåerna stiger. Jordens
temperatur har redan ökat med närmare 1 grad sedan
1880-talet. Grönlands och Antarktis isar minskar, och
takten i minskningen ökar. Även antalet människor
som flyr undan klimatförändringar, som stigande
havsnivåer eller utbredd torka, ökar. Naturkatastroferna
ökar i omfattning och skapar större förödelse i
dag som en följd av förändringar i klimatet.
Vänsterpartiet strävar efter klimaträttvisa. I dag
fördelar kapitalismen jordens resurser extremt ojämlikt.
Enligt FN:s klimatkonvention är det de rika länderna
som nu har ett historiskt ansvar att minska sina
utsläpp. De rika står alltså för en större del av utsläppen
än de som lever i fattigdom. Mer pengar leder till
högre konsumtion, vilket leder till högre utsläpp. Det
är en rak och logisk linje.
De rikaste 10 procenten står för hälften av världens
utsläpp av växthusgaser. Växthusgasutsläppen följer
alltså hushållens inkomster tydligt, och det behövs politiska
beslut för att rika länder ska minska sin miljö och
klimatpåverkan och för att fattiga länder ska få en möjlighet att utvecklas.

Det är också intressant att se skillnaden i påverkan
mellan män och kvinnor. Flera studier har gjorts som
visar att män har större klimatbelastning än kvinnor,
framför allt när det kommer till transporter. Kvinnor
åker till exempel kollektivt i större utsträckning än
män.
Människan är orsaken. Därför måste vi också vara
lösningen.
Vänsterpartiet menar att klimatkrisen inte uppstått
genom att enskilda människor gjort dåliga val. Den
kommer sig av grundläggande samhällsstrukturer –
strukturer som vi bara kan ändra tillsammans. Vänsterpartiet vill se investeringar för att ställa om Sverige och skapa gröna jobb. Vi behöver kraftiga investeringar i
förnybar energi, elnät, järnväg, cykel- och kollektivtrafik,
energirenoveringar och klimatsmarta bostäder. Vi
vill prioritera en stark och långsiktig expansion av välfärdsverksamheter, utbildning och kultur. Offentlig
upphandling är också centralt för att klara klimatomställningen, där såväl miljö och klimat som sociala
hänsynstaganden måste väga tyngre än jakten på låga
kostnader.
Eftersom vi ser att den ekonomiska ojämlikheten
återspeglas i klimatorättvisa vill vi se skattehöjningar
på de högsta inkomsterna och förmögenheterna samt
på sådant som förstör miljön. Det behövs för att kunna
öka de offentliga investeringarna och en utvecklad välfärd.
För att driva på investeringar i omställningen vill
Vänsterpartiet bland annat införa en statlig grön investeringsbank.
IPCC förklarar att vi måste investera stort för att
över huvud taget ha en chans. 70–85 procent av all el
måste vara förnybar till 2050, och all kol måste bort.
Det innebär investeringar med motsvarande närmare
22 000 miljarder kronor till 2035. Det är hisnande
summor. Då har vi ändå bara börjat prata om energi.
De svåra år vi så gärna sparar för tror jag är här redan
nu. Det är nu vi ska satsa.
(Applåder)

Därefter följde ett replikskifte med Johan Hultberg, M.

Är allt under kontroll? ​

Valdagen var 9 september.
I 41 dagar har valresultatet varit känt.
Vänsterpartiet fick frågan från Socialdemokraterna: fortsätter ni som opposition eller vill ni annat? Vi svarade: Vi har nu samma avsikt som 2010 och 2014. Vi vill vara del av kommunledningen. Vi blev opposition två gånger, än har vi inte haft någon kontakt utöver att vi svarade på en fråga. Den ställdes för 31 dagar sedan.
Första gången fullmäktige sammanträder är nu på onsdag. Kommunstyrelsens ordförande, Marie Dahlin, S, har anmält förhinder.
På onsdag ska väljas fullmäktiges ordförande och två vice ordföranden. Valet skjuts till sammanträdet i november. Det finns inga förslag som är förankrade.
En vecka senare, onsdag 31 oktober, har kommunstyrelsen ett extra sammanträde. Budgetförslaget för 2019 ska röstas fram. Fullmäktige avgör sedan i november eller i december.
Ett budgetförslag skall uttrycka kommunens – eller rättare sagt: kommunledningens avsikt hur intäkter och kostnader ska fördelas kommande år.
Det finns ett förslag som blir offentligt 25 oktober, dagen efter fullmäktige. MBL-information och MBL-förhandling har ägt rum. Förslaget kommer från Marie Dahlin. Det lär inte vara avstämt med något annat parti, möjligtvis inte ens med det egna parti.
”Det kan komma ett helt annat förslag”, sade Marie Dahlin om sitt budgetförslag vid budgetberedningens sista möte den 5 oktober.
Sammanfattningsvis: Frågan är fel ställd.
Den rätta frågan är: Är något under kontroll?

Nya fullmäktiges första möte

Onsdag 24 oktober har nya kommunfullmäktige sitt första sammanträde. Det kommer inte att bli någon rivstart. Det finns inga tunga ärenden på föredragningslistan.

Allt börjar med ålderspresidentens inledning. Det är visserligen 36 ledamöter som återkommer även denna nya mandatperiod. Så tillkommer ytterligare tre ”nya” ledamöter som någon period tidigare har funnits med, dock inte under mandatperioden 2014-2018. Med andra ord, endast 12 är ”helt nya”.

Bland ersättarna  har 13 varit ledamot eller ersättare även senaste perioden, ytterligare en tillkommer efter ett längre uppehåll, även här är endast 12 ”helt nya”.

I Trollhättan är det en annan bild än i Vänersborg. Här hemma är antalet män bland ledamöter och ersättare mycket stor. Den som räknar, kommer fram till siffrorna 32:19 bland ledamöter och 17:12 bland ersättare.

En förändring syns direkt: När ledamöterna söker efter sina platser i Festsalen i Folkets Hus så gäller inte längre den givna placeringsordningen. Inför varje ny mandatperiod räknade och kontrollerade en hel stab av medarbetare vilka som hade funnits längst i fullmäktige. Det gällde inte bara hela mandatperioder, det gällde antal år, antal månader och antal dagar. Från och med nu sitter alla partivis. Den ordningen gäller i oktober och troligen även i november. Det var i övrigt lotten som avgjorde vilka partier som sitter ”framme” och vilka som blivit ”backbenchers”. Från december kan det bli ändring igen, då blir sittordningen förmodligen för partigrupper, vill säga, partierna som samarbetar tar plats intill varandra.

Punkterna 2 och 3 skjuts till november – det finns inga färdiga förslag på vilka som ska ta plats vid podiet ”på riktigt”. Däremot skall fullmäktige bekräfta partiernas nomineringar till valberedningen, punkt 4. Så småningom skall ju valberedningen arbeta fram förslag på vilka partier och vilka förtroendevalda som skall ta plats i nämnder och styrelser. Senast 19 december skall detta vara klart.

Punkt 5 avser placeringsordningen och punkt 6 att på nytt klubba förslaget till sammanträdesdagar.

Revisorerna har yttrat sig om delårsrapporten per augusti 2018. Innehållet i delårsrapporten hade gamla fullmäktiges ledamöter en hel del synpunkter på vid sitt sista sammanträde 10 oktober. Det återstår att se om någon önskar begära ordet för att kommentera revisorernas utlåtande.

På punkt 8 anmäls de kommunala bolagens årsredovisningar för 2017 för fullmäktige. Dessa handlingar är ju tämligen ”gamla” och det känns inte  helt tillfredsställande hur kopplingen fungerar till fullmäktiges förtroendevalda.

Därför riktas säkert extra uppmärksamhet till punkt 9, när Vänsterpartiet har tillfälle att presentera en motion som just gäller de kommunala bolagens möjlighet att informera om sin verksamhet.

Tillkommer inga andra frågor, så kan årets första förmodligen korta sammanträde avslutas med fika och mingel i caféet en trappa ner från Folkets Hus festsal.

Ingenting, skvatt ingenting händer

Den 11 september ljöd inledningen till ett inlägg här på hemsidan ”Det borde inte vara möjligt”; ”En stor grupp av ensamkommande ungdomar på Restad Gård har hamnat i ett kaos av lagtexter, domslut och paragrafer utan att någon ansvarig tycks vilja öppna dörren för en väg ut.”

Vi kunde då konstatera att det fanns ett litet hopp om att någon skulle vilja öppna dörren: ”Det blev en längre diskussion, presidiet skulle förhöra sig med kommunalråden i ägarsamrådet 20 september, därefter kunde ett beslut tas vid direktionens sammanträde i oktober.”

Idag möttes Kunskapsförbundets direktion på nytt och vi ställde frågan vad som hade hänt och om ungdomarna nu äntligen fick komma till skolan för att gå utbildningen.

Nej, ungdomarna hade inte fått komma till skolan. Ägarsamrådet mellan förbundets presidiet och kommunalråden från Trollhättan och Vänersborg som planerades för 20 september ställdes in.

Det hade dock skett en skriftväxling mellan förbundet och Vänersborgs kommun. Den talar för sig själv.

28 september beskrev förbundsledningen problemet. Sedan dröjde det till den 11 oktober, då riktade kommunsekreteraren i Vänersborg på uppdrag frågor till förbundsledningen:

”Jag blev ombedd av kommunstyrelsens ordförande i Vänersborg [Marie Dahlin, S] att vidarebefordra några frågor till er angående tjänsteskrivelsen vi fått om utbildning av asylsökande.

För det första vill vi tacka för skrivelsen, men undrar vad direktionen har sagt i frågan? Finns det politiska beslut fattade i frågan, eller något annat material från vilket det framgår vad politiken har sagt?

Vi tar tacksamt emot de underlag som finns.”

Tio minuter senare kom svaret från förbundet till kommunen: ”Nej, det finns inga formella beslut fattade i frågan. Det beslut som fattats är bara att föra frågan vidare till ägarsamrådet. Skrivelsen är tänkt att tjäna som diskussionsunderlag.”

Från 12 oktober till 25 oktober är Marie Dahlin på resande fot och därmed inte på plats i Vänersborg. Ägarsamrådet i morgon 17 oktober ställdes också in.

Om någon undrar: Varför händer det inget? Tre svar kan ges.

Det är inte Vänsterpartiets fel. Som ensam ledamot, som ledamot i opposition kan man fråga, skriva, upprepa frågan, påminna om frågan… Men det är andra som har dörrhandtaget under kontroll.

Det är inte Sverigedemokraternas förtjänst heller. Det finns ingen aktivitet från deras sida, men visst är de nöjda med att ingenting görs.
Fattas bara att några ungdomar gör något dumt när nästan alla är ovilliga att ens bry sig. Tack till alla frivilliga insatser från civilsamhället (Röda Korset, Rädda Barnen, Kyrkan),  håll ut, ge inte upp.

Denna och andra frågor kräver handling och beslut, kräver mod att ta sig genom ett kaos av motsträviga myndigheters agerande. Detta ligger hos valda kommunledningar, på ordförandenivå. Att inte agera, att alltid invänta andra är att abdikera.

Pratas det politik när politiker möts i kommunstyrelsen?

Det borde ju vara så. Men det har utvecklats en tradition som hindrar politiker att samtala med varandra. Information och beslut – inte mycket därutöver.

Vänsterpartiet försöker med en motion att få till stånd en förändring till det bättre. När vi ändå träffas, skulle vi väl kunna delge varandra vilken väg vi vill gå, hur vi prioriterar, hur vi ser på den kommande mandatperioden? Tillsammans?