Skip to main content

Författare: Vänsterpartiet VBG

2019 – en mängd förändringar runt hörnet

Kunskapsförbundets direktion sammanträder på tisdag. Det är mycket vanligt att utskicket till ledamöterna blott innehåller ett fåtal handlingar. Hur mycket kritik som än framförs, tycks det inte gå att ändra på. Inget undantag denna gång heller.

Det viktigaste borde vara ärende 5 : ”Budget 2019 – uppstart arbete med mål- och resursplan 2019-2021.” Beskedet är: Maud Bengtsson och Johan Olofsson föredrar ärendet. Maud är ordförande i direktionen, socialdemokrat från Trollhättan, och Johan är förbundsdirektör.

Budgetprocessen är tämligen komplicerad. Kunskapsförbundet är helt i händerna på sina två medlemskommuner Trollhättan och Vänersborg. Därifrån kommer för ungdomsgymnasiet det ärliga förbundsbidraget och för vuxenutbildningen två separata uppdragsavtal.

Ledamöterna i direktionen är på sätt och vis ”i händerna” på sitt presidium: Utöver Maud är det Kenneth Borgmalm, S, från Vänersborg och Sofia Lindholm, C, från Trollhättan. Dessa tre träffar tämligen regelbundet kommunalråden från Trollhättan och Vänersborg. Av mötesschemat för ägarsamrådet framgår tydligt att det är där signalerna kring ekonomin formuleras, därifrån kommer beskedet vad förbundet har i sin budget för att ordna sin verksamhet.

Men nu börjar det röra på sig ordentligt, från regeringen och riksdagen annonseras lagförslag och beslut som kan förändra förutsättningar för förbundet och framförallt för skolornas organisation.

Här ett citat från en debattartikel i DN 12 mars – det är Anna Ekström, gymnasie- och kunskapslyftsminister, som skriver:

”​Jag ser fyra huvudsakliga områden där dagens styrning av den gymnasiala utbildningen, inklusive vuxenutbildningen, brister:

Utbildningsutbudet. Kommuner är ofta för små för att kunna hantera frågor om utbildningsutbud på ett funktionellt sätt. Gymnasieutredningen har pekat på att det på flera håll i landet inte är möjligt att erbjuda merparten av de nationella programmen och inriktningarna inom gymnasieskolan. Den främsta orsaken till det är att elevunderlaget, tillgången till rätt lärarkompetens och kapaciteten för arbetsplatsförlagt lärande på vissa håll är otillräcklig för att motsvara gymnasieskolans fulla programutbud. För individen blir detta ett problem utifrån att var man bor spelar en så stor roll för vilka program man kan läsa. Men även kompetensförsörjningen blir lidande eftersom det framför allt är dyra yrkesutbildningar som får stryka på foten. Dessa utbildningar kräver en kraftsamling från flera aktörer för att få tillräckligt elevunderlag och tillräcklig kvalitet. Det kan sällan en enskild kommun mäkta med.

Resursutnyttjandet. Sedan friskolereformen genomfördes på 1990-talet har antalet gymnasieskolor ökat dramatiskt, vilket har lett till att det genomsnittliga antalet elever per skola har fallit. Detta riskerar att påverka resursutnyttjandet och utbildningens kvalitet negativt, då det blir svårare för varje skola att till exempel ha tillgång till en bred kompetens hos lärare, ett välfyllt skolbibliotek eller tillgängliga elevhälsotjänster. I storstäderna har kommunala och fristående skolor många gånger haft en osund konkurrens om eleverna med halvtomma klasser, stillastående maskiner och ett ineffektivt utnyttjande av lärare som följd. Den fria etableringsrätten för gymnasieskolor har alltså inte lett till ett allsidigt utbud av gymnasieprogram i hela Sverige – däremot till ett överutbud av populära program i starka marknadslägen.

Styrkedjan. Under 2000-talet har andelen elever som går i en kommunal gymnasieskola i den egna hemkommunen minskat stadigt. I dag är det enbart varannan gymnasieelev som gör det. Resten pendlar till kommunala skolor i andra kommuner eller går i fristående skolor. I teorin har hemkommunen det fulla planeringsansvaret för sina elevers gymnasieutbildning, men i praktiken är det marknaden som styr och huvuddelen av gymnasieskolans resurser skickas mellan kommuner och fristående skolor enligt fasta prislistor. Det skapar en obalans mellan vilket ansvar kommunen har och vilken kapacitet kommunen har att fullgöra sitt ansvar. Många kommuner har försökt lösa detta genom att ingå kommunalförbund eller i andra samarbetsformer, men bland annat Skolkommissionen har pekat på att samordningen inte fungerar optimalt.

Finansieringen. Slutligen tar finansieringen av gymnasieskolan i dag endast begränsad hänsyn till elevers olika behov och skolors varierande förutsättningar. Detta trots att elevers socioekonomiska bakgrund och migrationsbakgrund spelar en stor roll för elevers studieresultat och genomströmning. I dag kan en gymnasieskola där eleverna har ett genomsnittligt ingående meritvärde på 300 poäng få lika mycket resurser för samma program som en skola där eleverna har ett ingående meritvärde på 150 poäng. Trots att de bägge skolornas elever sannolikt har helt olika förutsättningar att uppnå målen är det alltså inte säkert att det får avtryck i finansieringen.”

Samma dag tillsattes utredningen ”Dir 2018:17 Planering och dimensionering av gymnasial utbildning.

Den 20 mars lämnade regeringen två propositioner till riksdagen som båda påverkar gymnasieskolans arbete och medför större kostnader för Kunskapsförbundet: ”Samling för skolan, 2017/18:182″ och ”En gymnasieutbildning för alla, 2017/18:183″.

Det finns flera obesvarade frågor: Hur kan direktionens förutsättningar förbättras att hålla jämna steg med det som sker i Stockholm och som påverkar Kunskapsförbundets arbete? Hur förmedlas samtalen mellan ägarsamrådets kommunalråd och förbundets presidium till hela direktionen?

Och även: Hur mycket vet egentligen de två kommunernas fullmäktigeförsamlingar om det som avtalas mellan kommunalråden och förbundets presidium? I slutändan är det ju kommunfullmäktige som måste veta om vilka pengar som behöver ställas till förfogande, för våra gymnasieungdomar och för vuxenutbildningen.

Vänsterpartiets valplattform 2018

Alla kan få möjlighet att arbeta och tid att leva – börja övergången till sex timmars arbetsdag

Vi måste bygga ett arbetsliv för alla. Ett arbetsliv där vi har makt och inflytande över våra jobb, där alla orkar jobba till pensionen och inte blir utslitna i förväg. Ett arbetsliv där alla ryms och där inte stora grupper hamnar utanför. Ett arbetsliv där det är självklart att vi vet våra scheman i god tid och inte tvingas vänta vid telefonen på tillfälliga inhopp. Vi behöver en stark arbetsrätt, en livaktig fackföreningsrörelse och förkortad arbetstid.

Vänsterpartiet vill påbörja övergången till sex timmars arbetsdag. Sverige har, oavsett konjunktur, inte haft full sysselsättning på mer är 25 år. Socialdemokratiska och borgerliga regeringar har kommit att dela uppfattningen om arbetslöshet som något oundvikligt. Istället har vi en allt skarpare uppdelning av människor som arbetar för mycket och människor som arbetar så lite att de knappt kan försörja sig eller inte alls får jobb. Istället för arbetsglädje och utveckling sliter många ut sig långt före pensionen.

Vänsterpartiet är stolt över att ha drivit på för många försök med kortad arbetstid. De visar att det är praktiskt genomförbart och ger stora vinster för hälsa och arbetsklimat. Förkortad arbetstid måste införas stegvis och kombineras med stora insatser för utbildning i bristyrken. För att börja förbereda övergången vill vi starta direkt efter valet 2018 med en satsning på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön på en arbetsplats inom varje kommun och landsting/region. Under mandatperioden vill vi också ta de första besluten om att börja korta normalarbetstiden. Vårt långsiktiga mål är 30 timmars arbetsvecka som det normala på arbetsmarknaden. Samtidigt vill vi sänka övertid- staket till 100 timmar och införa rätt till heltid som norm på svensk arbetsmarknad. På så vis blir arbetet mer rimligt fördelat i vårt samhälle.

Vänsterpartiets valplattform 2018

Sverige ska vara en röst för fred och rättvisa – inte en röst för ökad militarisering

Vänsterpartiet vill att Sverige åter tar på sig rollen som en röst för fred och internationell rättvisa. Sveriges möjlighet att verka för fred och nedrustning hänger samman med att vår militära allians- frihet måste vara reell och tillförlitlig. Vänsterpartiet är det enda parti i Sverige som agerar för att bryta beroendet av Nato. Vi ska säga upp värdlandsavtalet med Nato och återfå en trovärdig militär alliansfrihet. Vi vill att Sverige slutar exportera vapen. Vi ska satsa våra resurser på ett modernt värnpliktsbaserat försvar som ger vår militära alliansfrihet trovärdighet och ställer upp en rimlig tröskel mot angrepp. Det ökar Sveriges säkerhet. För att motverka krig och upprustning är det viktigt att stärka FN och dess möjligheter till fredsbevarande insatser.

Upprustning och aggressivt militärt övande från Ryssland och Nato ökar spänningarna i vår del av världen. Tillsammans med klimatkrisen utgör risken om kärnvapenkrig hot mot hela vår existens. Redan på 1950-talet uppmärksammades att kärnvapenrustningen inte bara skulle kunna utplåna hela mänskligheten, utan att det i varje system med så kraftfulla vapen finns en inbyggd risk i att krig startas av misstag. Insikten ledde till samtal och avtal för att kontrollera och rusta ned.

Vänsterpartiet vill bryta den övnings -och rustningsspiral som ökar spänningen i vårt närområde. Vi måste återvända till den politik för fred, nedrustning och avspänning där diplomati, förhandlingar och överenskommelser ersätter vapenskramlet. Idag är kemiska och biologiska massförstörelsevapen förbjudna, men till den listan måste nu kärnvapnen läggas. Det ska Sverige arbeta hårt för. Vi ska i lag förbjuda att kärnvapen placeras på svensk mark. Vänsterpartiet arbetar för att göra Norden till en kärnvapenfri zon, samt för en kärnvapenfri värld. Vi vill därför att Sverige skriver under FN-konventionen mot kärnvapen.

Vänsterpartiet arbetar internationellt med andra progressiva krafter för ekonomisk rättvisa, fackliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Internationell solidaritet är grundläggande för att världen ska utvecklas. Vi vill också utveckla och öka Sveriges bistånd.

Vänsterpartiets valplattform 2018

Någonstans att bo – inte en skuldfälla

Alla människor behöver någonstans att bo. Tak över huvudet, värme och skydd när det är kallt eller regnar, utrymme att ha sina saker. Men också plats att förverkliga sina drömmar, en lugn plats att göra läxor eller bara ta det lugnt efter jobbet.

Idag är det många som inte kan flytta hemifrån eller skaffa större bostad när de bildar familj. Eller så tvingas de starta sina unga liv med att belåna sig långt över vad de klarar av. Bostadsmarknaden präglas av brist, enorma kostnader och stora risker. Bakgrunden är många år av slapphänt politik och misslyckat marknadstänkande. Nu behöver vi ta makten över Sveriges byggande.

Det viktigaste är att vi bygger hyresrätter som folk har råd att bo i. Det är helt orealistiskt att tro att treor som kostar 15 000 kronor i månaden är lösningen på den bostadsbrist vi ser idag. Alla partier säger att det behövs fler bostäder, men de vägrar att sätta den press på byggföretag och fastighetsägare som krävs för att få ned hyrorna. Vänsterpartiet vill både se till att alla kommuner där det råder bostadsbrist bygger och att det finns ett statligt byggbolag som kan pressa priserna. Vi kopplar investeringsstöd till hyresnivån.

För att vi ska ha möjlighet att planera goda, moderna bostäder och stadsdelar behöver vi tillsammans äga en stor allmännytta. Städer med stor allmännytta har störst möjlighet att bygga efter behov, att bygga jämlika integrerade bostadsområden och till prisnivåer de flesta kan klara av. Därför vill vi se ett stopp för utförsäljningar av allmännyttan. Istället vill vi använda vår gemensamma bostadsresurs mer aktivt. Det behöver särskilt byggas hyresrätter med rimliga hyror i rika överklassområden, så att hela staden öppnas upp för alla oss med låga och normala inkomster. Vi vill därför införa förmånliga statliga lån för byggande av fler hyresrätter till rimliga hyror. Hyresgästers ställning måste stärkas. Bland annat behöver vi få större makt över hyresnivåerna vid renoveringar. Ingen ska behöva flytta eller bli bostadslös för att hyran blir för dyr.

Vi måste förhindra bostadsbubblor som medför tragedier för en- skilda och hotar hela Sveriges ekonomi. De ekonomiska krascher vi sett har bakgrund i extrem belåning – antingen är det staten som lånat för mycket, eller så är det privatpersoner. I Sverige är statens ekonomi i ordning. Men vi är ett av de länder där människor har belånat sig mest – och uppmuntrats till det genom en kombination av brist på bostäder, ombildningar till bostadsrätter och frikostiga ränteavdrag. Får Sverige en bostadskris kommer hela ekonomin i fara. Det behövs ett robust program för att minska riskerna innan det är för sent. Ränteavdragen måste trappas ned och ett tak införas för hur stora ränteavdrag som får göras. De med högst inkomster ska inte gynnas. Människor ska inte behöva försätta sig i stor ekonomisk risk för att få någonstans att bo. Människor behöver tak, inte lån över huvudet.

Hur blev svaren?

Kommunstyrelsens minoritet, sju ledamöter från S, C och MP samlades den 28 februari till ett avgörande beslut. Det blev bifall till förslaget från Marie Dahlin, S, kommunstyrelsens ordförande, att föra pengar från nämnderna över till en ”social inkluderingspott”. Lite mer än 19 miljoner förs över till kommunstyrelsen. Vilka projekt som skall dra nytta av satsningen läggs i händerna på t.f. kommundirektören.

Senast den 23 april måste alla förvaltningar och nämnder reagera, då skall det finnas konsekvensbeskrivningar för nämndernas nödvändiga nedskärningar.

I måndags träffades kultur- och fritidsnämnden.  Där arbetar förvaltningen med att se över vad neddragningen med 1,2 miljoner betyder. Från ordföranden, Marika Isetorp, MP, fick man höra att det kan ju inte uteslutas att hennes nämnd ”vinner” när pengarna ur potten delas ut. Mer blev inte sagt.

Samma dag träffades också barn- och utbildningsnämnden. Förvaltningen berättade hur stor personalinskränkningen skulle behöva bli för att matcha en budgetneddragning med 6,5 miljoner 2019 jämfört med 2018.  Här försäkrade dock ordförande Mats Andersson, C, att han inte skulle acceptera nedskärningar i personalstyrkan. Det eviga problemet med bristande överensstämmelse mellan budgetförslag per kalenderår och skolans sätt att arbete med hösttermin och vårtermin som ett läsår berördes också. Ingen lösning tycktes finnas i sikte.

Socialförvaltningen och socialnämnden förväntas lämna ifrån sig 9,1 miljoner 2019  till kommunstyrelsens sociala inkluderingspott. Ordförande Ann-Britth Fröjd, C, kommenterade vid dagens sammanträde inte sparbetinget. Hon hade liksom de flesta i nämnden svårt att ta in budskapet som lämnades strax innan dess. Just nu säger nämligen prognosen för 2018 att socialnämnden slutar på ett underskott kring 35,5 miljoner. Hennes partikamrat Doris Rudén, C, räknade snabbt ut att det bara motsvarade 3,5% av socialnämndens årsbudget och att det kunde vara ett rimligt effektiviseringsbeting.  Hon blev dock avbruten i sitt anförande, när hon ville förtydliga att även dagens pensionärer kunde förväntas lämna större bidrag.

Samhällsbyggnadsnämnden träffades samtidigt i annan lokal. Här var det en annan fråga som stod i förgrunden. Och den avgjordes genom votering: 2 av 11 ledamöter ville att familjen Solvarms VA-lösning skulle prövas ”i sak” för att kunna ta ställning till ansökan att inte behöva ansluta sig till kommunalt vatten och avlopp. Eller också att nämnden direkt skulle fatta ett sådant beslut att göra undantag. Vänsterpartiets två ledamöter fick ingen respons, nio ledamöter från de andra partierna avslog yrkandet.

Förslaget för att stoppa vinstjakten i välfärden överlämnat till riksdagen

Nu lägger Vänsterpartiet och regeringen fram förslaget om vinster i välfärden på riksdagens bord. Igår har propositionen överlämnats till riksdagen.

Förslaget om vinstbegränsningar inom välfärden ska säkerställa att skattemedel  avsatta för välfärden används till att förbättra skolresultaten och ge våra äldre en trygg omsorg – inte till stora vinstuttag.

– Lärare, undersköterskor, brukare, elever, alla människor som tar del av vår gemensamma välfärd, blir vinnare på det här förslaget, säger Ulla Andersson, Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson.

Samtidigt som vinstjakten ska stoppas ska vi värna valfriheten och mångfalden i välfärden. Seriösa välfärdsverksamheter som återinvesterar i verksamheten kommer att kunna vara kvar.

– Vinst som incitament hör inte hemma inom välfärden, säger Ulla Andersson.

[Se även regeringens pressmeddelande – där kan hela propositionen laddas ner.]

Tänk hur mycket som aldrig kommer fram

Vänersborgs kommun har ett antal inriktningsmål, ett av dessa lyder: ”Fler invånare anser att kommunen har en öppen dialog med invånare, företag och föreningar.

Det är väl ingen som har något emot att ha ett sådant mål, men som förtroendevald kan man tycka att det saknas något. Den öppna dialogen med kommunens förtroendevalda borde också få bättre förutsättningar. Sedan lite mer än 12 månader har öppenheten begränsats, kommunens politiker får inte längre tillgång till nämndernas arkiv. Att kunna informera sig om inkommande och utgående handlingar var tidigare en självklarhet. Inte längre, tillgången till diarierna förblir stängda.

Visserligen kan man prenumerera på kommunens postlista. Dock, sedan får man för varje dokument som man önskar veta mer om ringa eller maila och be om att få filen digitalt. Det lär inte vara särskilt många som tar sig fram via dessa omvägar. Och då blir mycket oläst, tyvärr. Här ett exempel:

På dagens postlista stod: ”NY rapport! Mellan flykt och framtid – ensamkommande asylsökande barn och ungdomar och deras första tid i Sverige” (Emerga, Lejla Mundzic)

Vi beställde underlaget från socialförvaltningens ansvarige och fick snabbt handlingen:

”Hej, vi på Emerga har tillsammans med Rädda Barnen precis lanserat en rapport som handlar om ensamkommande asylsökande barn och ungdomar och deras första tid i Sverige. Rapporten bygger på vårt samarbete med en grupp ungdomar som vi fick förmånen att följa under ett år. Det är deras berättelser och också deras val av teman som har utformat rapportens innehåll. På så sätt har vi försökt använda Barnkonventionen i praktiken  och ge de medverkande ungdomarna en plats att uttrycka sin mening och höras i frågor som rör dem. (art 12 & 13)

De teman som ungdomarna ständigt återkommer till i sina berättelser är erfarenheterna från asylprocessenstödpersonernas roll, det egna hälsotillståndet, livet i skolan och tillgången till lättförståelig och tillförlitlig information. Centralt i samtligas berättelser är även 18-årsdagen (eller den dag de skrivs upp till 18) och hur denna dag påverkade dem.
Rapporten är skriven utifrån ett rättighetsperspektiv och beskriver hur Barnkonventionens artiklar fungerat i praktiken för dessa ungdomar. Kopplat till varje tema finns även konkreta rekommendationer kring vad som krävs för att säkerställa ungdomarnas mänskliga rättigheter.
Vi vill gärna att denna rapport ska spridas så att fler får höra ungdomarnas berättelser och deras syn på de frågor som rör dem. Därför bifogar vi den till dig här som en pdf. Sprid den gärna vidare i ditt nätverk! Du är välkommen att höra av dig om du har frågor eller är intresserad av att vi kommer och presenterar rapporten i din verksamhet.  Du kan också ladda ner rapporten på vår hemsida   https://www.emerga.se/ny-rapport-mellan-flykt-och-framtid/
Vilken rapport! Visst skulle man önska sig att många tar del av rapporten. Men det är inte ens säkert att alla ledamöter i socialnämnden hittar den. Det är bara, i bästa fall, de två raderna från ovan nämnd postlista som finns med i en förteckning ”meddelandelistan” som är ett bihang till ärendelistan i slutet på april. Synd, verkligen synd. För visst förmedlar rapporten kunskap som man vill att socialnämndens ledamöter, egentligen många fler, hade som underlag när viktiga ärenden skall avgöras.

Det borde också uppmärksammas att – äntligen – kom besked från regeringskansliet om en  ”proposition för att göra FN:s konvention om barnets rättigheter till svensk lag” – det lagförslaget lade regeringen i slutet av förra veckan på riksdagens bord.

För att få ett svar är det bäst att ställa en fråga ….

Någon gång kan det behövas många frågor. Eller också måste samma fråga upprepas. I kommunstyrelsen har vi ställt frågan, det är ett sammanträde där offentligheten inte har tillträde. Protokoll från kommunstyrelsen berättar om beslutsförslag och vilka beslut som fattats. Diskussionen, det politiska samtalet, återges inte i protokollet.

Det handlar om ett förslag från kommunstyrelsens ordförande, Marie Dahlin, S, det handlar om projektet ”Social inkluderingspott”. I kommunstyrelsen samlade hennes förslag sju röster, åtta ledamöter röstade inte för hennes förslag. Vi har tidigare utförligt berättat hur det hela gick till och vi har skrivit om att förslaget kommer att finnas med i förvaltningarnas och nämndernas arbete under två-tre hektiska månader.

Här våra tidigare inlägg:

Social inkludering, att arbeta mot fortsatt segregation, att lyckas med integration – överallt tycks man vara överens om att den stora utmaningen ligger här, att uppgiften måste tas på största allvar och att skyndsamma lösningar krävs. Men det finns också en insikt om att en god planering är en förutsättning. Det civila samhället med alla dessa frivilliga och ideella krafter vet att det gäller att göra rätt från början, krafterna är inte outtömliga. Staten har helt andra muskler och gott om resurser. Här tycks besluten tar tid, alldeles för ofta för mycket tid. Men ursäkten är godtagbar: Staten vill försäkra sig om långsiktighet för sina program. Här ett exempel – och lägg märke till att som alltid i liknande sammanhang – konstateras det att bakgrunden finns i ”en överenskommelse mellan regeringen och Vänsterpartiet”;

Mer information om regeringens program finns här.

Här i Vänersborg samlas nämnderna till sina mars-möten. På kallelserna står inget om den stora frågan som sysselsätter samtliga förvaltningschefer och deras staber: Hur klarar vi kommunstyrelsens anvisningar för det fortsatta arbetet med mål- och resursplanen för 2019? Hur bemöter vi nedskärningar? Hur skall vi se på löften om att kunna dra nytta av den sociala inkluderingspotten?

Även om det inte står på dagordningen nu, så kommer våra ledamöter att ställa frågan: Hur går tankarna? Hur hanterar ni anvisningen?

Och även här är det mer eller mindre slutna sammanträden, även här redovisar protokollen varken frågorna eller svaren.

Därför går vi ett steg längre och ställa interpellationsfrågor i kommunfullmäktige. Fördelen är frågorna är offentliga i förväg, skriftliga svar måste läggas på ledamöternas bord. Och allmänheten har tillträde till fullmäktige i Festsalen i Folkets Hus eller tillgång till den i närradio direktsända debatten.

Här våra interpellationer:

Kom in från kylan ….

Visst, det var rätt tänkt – att planera för årets första Röda Lördag i mitten av mars. Det brukar vara lagom dags att komma igång igen. Men nu var det kallt, rejält kallt. Solen var dock framme, så det gick att hålla ut två fulla timmar. Det värmde också att fler partikamrater valde att ansluta, ett gott tecken med mindre än sex månader kvar till valdagen. Och så många som stannade till och lyssnade. Det vår Liza Sörqvists förtjänst i första hand. I våra tal följde vi upp en utförlig redovisning i den lokala tidningen om fattigpensionärers stora antal och deras situation i vår region. Vi redovisade också varför Vänsterpartiet ändrade sitt ställningstagande och motsätter sig avvecklingen av kommunens serviceboenden.

Tillbaka i värmen igen. På olika håll förbereder sig våra förtroendevalda på nämndsmöten under den kommande veckan. Visserligen är det först i april som förvaltningarna skall lägga fram underlag för nämnderna i den dystra frågan om kommunstyrelsens anvisningar från slutet av februari. Men Vänsterpartiet kommer att ställa frågan nu: Hur hanterar ni kommunledningens besked att alla skall klara sig med mindre resurser 2019 än de belopp som tilldelades för löpande verksamhetsår 2018? Frågan finns inte på någon kallelse – men det ska inte hindra  oss från att vilja veta.

I övrigt finns för var och en gedigna buntar med handlingar att läsa in sig på. Men det har inte hänt hittills och det ska inte heller hända framöver – Vänsterpartiets förtroendevalda är pålästa när sammanträdet sätter i gång.

Barn- och utbildningsnämnden måndag

Kultur- och fritidsnämnden måndag

Samhällsbyggnadsnämnden torsdag

Socialnämnden torsdag