I vart och ett av riksdagens 15 utskott finns 17 ordinarie ledamöter. I början av mandatperioden har även ett stort antal ledamöter utsetts till suppleanter i utskotten – i regel omkring 30 per utskott.
Med sina 30 mandat i riksdagen fick Vänsterpartiet möjlighet att besätta mer än en ordinarie plats i tre utskott. I civilutskottet är det Anfal Mahdi och Ilyas Hassan, i socialutskottet Linnea Bengtsson och Jonas Lindberg och i utrikesutskottet Malin Björk och Håkan Svenneling. Det kan också nämnas att Nadja Awad, ledamot i socialförsäkringsutskottet, har utsetts till utskottets ordförande.
Flera medier uppmärksammade att Vänsterpartiet är det parti som har flest nykomlingar i riksdagen. Av partiets 30 ledamöter är mer än hälften – 17 personer – nya i riksdagen. Bland nykomlingarna finns samtidigt erfarna politiker som den tidigare EU-parlamentarikern Malin Björk, partisekreteraren Maria Forsberg och Daniel Bernmar, kommunalråd i Göteborg.
Socialutskottet ansvarar för en rad viktiga samhällsfrågor inom flera olika sakområden. Vänsterpartiets två ordinarie ledamöter kompletterar varandra väl. Jonas Lindberg kommer till riksdagen med gedigen kunskap om hälso- och sjukvården. Linnea Bengtsson, nyvald riksdagsledamot från Kristianstad, tillhör dessutom den relativt lilla gruppen riksdagsledamöter under 30 år. Den gruppen omfattar sammanlagt 18 av riksdagens 349 ledamöter, alltså knappt fem procent. Hennes socionomutbildning och yrkeserfarenhet som skolkurator och enhetschef inom LSS ger henne en god grund för att arbeta med flera av de andra frågor som socialutskottet ansvarar för.
Linnea Bengtssons anförande finns med i inspelningen från onsdagens allmänpolitiska debatt i riksdagen, under avsnittet ”Demokrati och mänskliga rättigheter”. Barns uppväxtvillkor och den senaste tidens debatt om straffåtgärder riktade mot allt yngre barn stod i centrum. Hon betonade att det för Vänsterpartiet handlar om framtidstro – för varenda unge.
Här utskriften från riksdagens snabbprotokoll:
Anf. 4 LINNEA BENGTSSON (V): Fru talman! Jag har valt att ägna detta anförande åt det absolut viktigaste vi har: barnen. Varenda unge är vår framtid men till lika stor del också vår samtid. Barn är egna rättighetsbärare som vi ömmar särskilt för.
I alla beslut som fattas ska barnets bästa beaktas, och barnet ska få komma till tals. Detta klubbade vi gemensamt igenom den dag barnkonventionen blev svensk lag. Det må vara några år sedan, men jag minns det särskilt tydligt. Tillåt mig att bli något personlig i mitt anförande. Jag hade då påbörjat mina studier för att bli en fullfjädrad socionom. På den tiden fanns det en tydlig och uttalad ambition om att Sverige skulle vara ett föregångsland när det gäller just barns rättigheter. Döm om min förvåning när jag nu hör det oerhört höga tonläget, som har präglat de senaste årens debatter, och vad som närmast är en besatthet av vem som kan komma med de mest barbariska och avhumaniserade förslagen mot den grupp vi säger oss värna allra mest.
Som skolkurator hade jag förmånen att träffa denna grupp dagligen. Kloka, uppfinningsrika och spralliga är bara några av de epitet jag gärna tillskriver femteklassarna, men tyvärr går det inte att bortse från det faktum att det även krävs benämningar som hungriga, utmattade och fattiga.
Fru talman! Vad behövs då för att barn ska få en trygg uppväxt? Är det isoleringsceller, elektriska fotbojor och övervakningskameror som är mirakelkuren? Naturligtvis inte. Det som barn behöver är en skola där det finns tid och resurser – en plats där någon upptäcker när läsningen inte fungerar eller allt inte står rätt till där hemma.
Barn behöver en elevhälsa som har möjlighet att arbeta förebyggande, inte bara släcka bränder. Framför allt behöver barn få lov att vara just precis barn och få möjlighet att utvecklas, göra misstag och börja om. Allt detta behöver få lov att ske samtidigt som en trygg vuxenvärld står bakom, beredd att fånga upp om och när det behövs. Barnen behöver få känna att vi vuxna faktiskt tror på dem och att de är kapabla att lyckas, i stället för att bli utmålade som potentiella gärningsmän. Här har vi alla ett gemensamt ansvar.
Innan jag avrundar mitt anförande vill jag betona att jag känner en oerhörd stolthet över den politik som Vänsterpartiet driver för barns trygghet, med allt från mindre barngrupper i förskolan och en starkare elevhälsa till ökad översyn av tvångsåtgärder.
För Vänsterpartiet handlar det om framtidstro, för varenda unge. (Applåder)
