Det är 8 mars igen. Kvinnodagen. Behövs den verkligen fortfarande?

Lokaltidningen TTELA​ tog in en debattartikel från Kate Giaever. Kate är ledamot i styrelsen för Vänsterpartiets lokalförening och är på tredje plats på vår lista i årets val till kommunfullmäktige.  

Det är 8:e mars igen. Kvinnodagen. ­Behövs den verkligen fortfarande?

Ja det gör den! Hela #metoo rörelsen vittnar om hur kort vi faktiskt har kommit. För många, både män och kvinnor blev den en fruktansvärd ögon­öppnare. Jag vet vänner och bekanta som bara ­viftade bort allt i början men som ­sedan blev helt tagna när framträdande, ­offentliga kvinnor vittnade om vad de blivit utsatta för. Kvinnor som blivit våldtagna, förnedrade, kränkta, utsatta för maktmissbruk och blivit kallade både för fitta och hora, lilla gumman och stumpan.
Lika illa är det när vi låter förövare få fortsätta utan att vi ingriper. Vi blundar, tycker inte det är så farligt eller vill bara inte lägga oss i. Det är nog det värsta, att vi inte bryr oss om våra medmänniskor.
Generellt sätt är mannens mest otrygga plats utomhus. Kvinnans mest otrygga plats är i hemmet. Där vi borde få känna oss trygga och älskade.
Lägg till vår arbetsplats och utomhus har vi snart täckt in hela dygnet.
Vi lär våra döttrar hur de ska skydda sig, när vi istället borde lära våra söner att inte våldta eller bruka våld.
Tänker vi på vad vi samtidigt utsätter våra barn för? Barn som ser sina föräldrar misshandlas. Barn som våldtas, kränks och utsätts både för verbalt och fysiskt våld.
Det är inte ens lätt att växa upp till en trygg och älskad individ utan att ha dessa förutsättningar med sig.
Inte gör det saken bättre att det i våra domstolar sitter personer med värderingar som inte hör hemma i en rättsstat som strävar efter ett jämlikt samhälle.
Jag vill mena att vi alla har ett ansvar för att göra bättring. Du, jag, vi, ni och dem. Män som kvinnor. Kommun, landsting, stat, rättsväsen, media, företag, föreningar, kyrkor och politiska partier.
Vi lappar och lagar ett samhälle utan att se till de enskilda och unika individer vi faktiskt är.
Tempot i samhället, statusjakt, vinstjakt och ”se vad bra vi har det” på sociala ­medier gör oss kalla inför varandra.
De som redan är svaga är ofta de som behöver kämpa hårdast för att inte få det sämre, att kunna behålla det lilla man har eller att försöka få det bättre.
Vad ska då jag göra? Jag ska fortsätta värna om min familj, grannar och vänner. Göra ett bra arbete på jobbet inom LSS.
Samt fortsätta föra en mänsklig politik genom Vänsterpartiet. Ledord som trygghet, värdighet och mänsklighet måste få kosta. Vi måste värdesätta våra barn, vuxna och gamla så att vi kan vara stolta över våra handlingar.
Kategorier
Senaste kommentarer
Arkiv