Det har gått 80 dagar sedan valet och fortfarande har inte Sverige en ny regering. Vänsterpartiet har hela tiden fört fram att valresultatet där vi ingår i det största regeringsunderlaget, de rödgröna, ska respekteras. Vi vill ha en regering utan borgerliga partier, ledd av Stefan Löfven, och ett inflytande för Vänsterpartiet.

Jag förstår om många väljare är besvikna på det skådespel om regeringsmakten som vi sett utspelas under hösten, och som nu går vidare i nya akter när Annie Lööf och Jan Björklund träder in på scenen med sina kravlistor till Stefan Löfven.

Sänkta skatter för dem som tjänar allra mest. Höjda hyror. Sänkta löner.

Det är snart jul och kanske är Lööf och Björklund inspirerade av Ebenezer Scrooge i Dickens Julsaga, eller vad är det annars för pjäs de försöker spela?

Hamlet? Macbeth? Den Girige?

I bästa fall är deras utspel ett tecken på att Centern och Liberalerna nu kan acceptera Stefan Löfven som statsminister, det är på tiden. Det är också att inse valresultatet. Då kan vi se deras kravlistor till Löfven som starten på en förhandling.

Då måste Annie Lööf och Jan Björklund inse att det inte går att tvinga Stefan Löfven att bedriva en politik som ligger till höger om den politik som Fredrik Reinfeldt förde som statsminister.

För det kan väl ändå inte vara så illa att Annie Lööf menar allvar med att inte förhandla om kraven med Stefan Löfven, och bara spelar teater för att få till stånd ett extra val?

Då kan det valet uppkallas efter henne, ”Annie-Lööf-valet”.

Vänsterpartiet vill se en S-ledd regering som driver en politik för jämlikhet och vi har hela tiden varit öppna för att samtala, att förhandla och bidra till att lösa situationen för vi ser ju att vad som behövs nu är politik, inte mer spelande. Det finns en svensk verklighet därute med människor som behöver vettiga politiska beslut, som väntar på en regering som ser till att vi har en välfärd som fungerar.

Familjer med funktionshindrade barn väntar på att LSS-frågan får en värdig lösning.

Arbetare på en allt otryggare arbetsmarknad med allmän visstid, hyvling och delade turer väntar på en politik som står upp för allas rätt till anständiga villkor och löner det går att leva på.

Unga som inte kan flytta hemifrån väntar på att det byggs hyresrätter som de har råd att bo i. Vi behöver en mer human flyktingpolitik som inte splittrar familjer. Vi behöver högre löner i kvinnodominerade yrken i välfärden och en politik som gör att svensk landsbygd kan utvecklas. Vi står inför en klimatkris som kräver kraftfullt agerande för att ställa om hela samhället.

Vänsterpartiet vill se en S-ledd regering som driver en politik för jämlikhet. Vänsterpartiet har de senaste fyra åren fått igenom över 80 reformer för att göra det bättre för vanligt folk och inte gynnar de redan rika. Vi fick igenom höjt underhållsstöd till ensamstående föräldrar, CSN-lån för körkort, gratis mediciner för barn, gratis besök på vårdcentralen för dem över 85, satsning på kvinnojourerna och avdragsrätt för fackföreningsavgiften.

Vänsterpartiet spelar inte teater, vi menar allvar med att driva politik som är bra för vanligt folk. Om en regering bygger på våra mandat så förväntar vi oss politiskt inflytande, men vi börjar inte med att ställa ultimatum och hota. Vi vill att detta ska lyckas.

Vi är ointresserade av en regering som chockhöjer hyrorna så att vanligt folk måste flytta från sina hem eller sänker lönerna för vanliga arbetare.

Vad Sverige behöver är en regering som arbetar för jämlikhet, eftersom det bygger bättre samhällen.

Samhällen som är bra för alla, inte bara några få.

Jonas Sjöstedt, partiledare Vänsterpartiet

När rasistiska partier får inflytande påverkar det själva samhällsklimatet. Men inget är förutbestämt.

”Min mamma har levt i Sverige i över trettio år. Det här är hennes land. Nu får hon sitta på fikarasten och försöka motivera för kollegorna på sjukhuset varför hon är här.” Min vän berättar om frågorna hennes mamma plötsligt har börjat mötas av på jobbet. Frågorna som ifrågasätter hennes rätt att vara i Sverige, landet som varit hennes ända sedan hon tvingades fly från diktaturen.

Runtom i vårt land tvingas människor möta det. Ibland den öppna, råa rasismen. Andra gånger blickar, tonfall, ett obehagligt tvetydigt skämt. Sådant som är svårare att ta på men som för den som utsätts ändå är så tydligt vad det handlar om. När rasistiska partier får inflytande påverkar det själva samhällsklimatet. Jag tänker på hur det var i USA. Den 8 november valdes Donald Trump efter en lång kampanj präglad av rasism. Den 9 november anmäldes fler hatbrott med rasistiskt motiv än under någon annan dag det året.

När politiker som sprider hat och rasism går framåt och driver igenom sin politik, då upplever deras anhängare runtom i landet att de har stöd. Med vinden i ryggen kan de gå längre i sitt hat. Öppnare, våldsammare.

Politikern i slips spottar inte på kvinnan i slöja som väntar på bussen någonstans i Sverige.

Politikern i slips talar i tv och säger att muslimer inte hör hemma här. Och någonstans i Sverige spottar en man som hör det på kvinnan i slöja som väntar på bussen. Den politiska vinden blåser hans väg. Ord får konsekvenser.

Men det blåser också andra vindar i Sverige. Vindar för solidaritet och sammanhållning. Vi är så många som vill något annat och nu växer vi i styrka. Jag tror att det behövs mer än på mycket länge.

Det är livsviktigt att visa att rasismen inte är den enda kraften som går framåt. Han som går runt med hatet i sig ska aldrig få känna att det är fritt fram, aldrig få för sig att det stora flertalet står bakom honom.

Jag tycker man ska fundera på vilken sorts partier vi behöver nu. Politiker talar gärna om alla människors lika värde – det sägs så ofta att det nästan har tömts på mening – men det gäller att också stå upp för det när det är skarpt läge. När debatten drar iväg och andra partier tävlar om att låta så hårda som möjligt mot människor på flykt. Mot muslimerna. Mot tiggarna. När politiker pratar om vissa grupper som problem snarare än människor, då behövs det partier som inte nervöst anpassar sig och dras med i avhumaniseringen.

För att möta rasismen krävs en antirasism som inte svajar. Det krävs politik som på riktigt gör skillnad i människors liv. Som minskar klassklyftorna och håller ihop stad och land. Som inte lämnar någon efter.

Det behövs partier som ger hopp. För visst finns det hopp.

Många kan känna att rasisterna har flyttat fram sina positioner och nu kommer det bara gå längre och längre. Jag förstår den känslan, men som tur är: det stämmer inte. Ingenting är förutbestämt. Några år har det gått åt deras håll, det kan lika gärna gå åt vårt håll.

Sedan förra valet har Vänsterpartiet drivit igenom åttio reformer för jämlikhet. Alltifrån bättre villkor för ensamstående föräldrar, till satsningar på arbetsvillkor i vården och gratis glasögon för barn. Sådant är viktigt när andra vill att vi ska vara rädda för varandra. Tillsammans kan vi visa att det går att göra samhället bättre.

På måndag, dagen efter valet, kan löpsedlarna handla om att Vänsterpartiet gjort ett rekordval. Samhällsklimatet skulle få en knuff i en ljusare riktning. Det skulle visa att vi är så många som vill ha gemenskap istället för splittring. Oavsett läge kommer den kraften att behövas i Sverige de kommande åren. De flesta trodde att det här valet skulle bli rasisternas, nu är det uppenbart att det lika gärna kan bli vänsterns.

Jag vill att när min väns mamma kommer till jobbet på sjukhuset dagen efter valet, då ska hon känna att det är hon som har vinden i ryggen.

Jonas Sjöstedt
Partiledare Vänsterpartiet

Sedan Jonas Sjöstedt valdes till partiordförande, har Vänsterpartiet fördubblat sitt medlemstal. Det är den snabbaste medlemsökningen i partiets moderna historia.

I januari 2012 hade Vänsterpartiet 11 246 medlemmar. Nu i veckan fick partiet in sin 22 987 medlem. Det innebär att Vänsterpartiet har mer än en fördubbling av antalet medlemmar än vid kongressen 2012, då Jonas Sjöstedt valdes till partiordförande. Och det är en accelererande ökning.

– Många har kommit i år. Vi har fått in fler än 5 806 nya medlemmar bara sedan januari i år och efter första maj har medlemsökningen fullkomligt exploderat. Just nu får vi in cirka 70 medlemsansökningar per dag, säger Aron Etzler, partisekreterare för Vänsterpartiet.

Vad beror ökningen på?
– Det är säkert en effekt av valrörelsen, men det handlar ju också om att vi är det enda partiet som i grunden vill göra något åt de växande klyftorna i samhället, fortsätter han.

22 987 medlemmar är mycket även satt i ett historiskt perspektiv. Redan i våras noterade Vänsterpartiet den högsta medlemssiffran på 50 år. Sedan dess har tillströmningen av nya medlemmar fortsatt.

Så långt texten av ett pressmeddelande som kom på Vänsterpartiets centrala hemsida.

Vänersborg då?

Jonas Sjöstedts har ju anknytning till Vänersborg också.. Här gick han på högstadiet och fram till 1982 på Gymnasieskolan, nu Birger Sjöberggymnasiet.

Hur ser våra medlemssiffror ut?

Sedan januari 2012 – plus exakt 50 medlemmar.

Under 2018 – plus 15 nya medlemmar.

Igår måndag var Jonas Sjöstedt inbjuden av Sveriges Radio. Programserien ”Ekots partiledarutfrågning” startade och Vänsterpartiets ordförande var först på tur. Ledarna för samtliga riksdagspartier kommer till P1-morgon för att möta Ekots utfrågare Daniel Alling och Monica Saarinen. Sändningen kan även höras i efterhand.

Idag tisdag publicerade Göteborgs Posten en debattartikel av Jonas Sjöstedt. Tidningen valde att sätta rubriken ”Bra tänder ska inte vara en klassfråga”. Artikeln handlade dock om mycket mer. Sista meningen sammanfattar bättre: ” För oss i Vänsterpartiet går däremot strävan efter jämlikhet som en röd tråd genom allt vi gör. Sverige kan återigen bli världens jämlikaste land, men det kräver riktig vänsterpolitik.”