Låt det stå klart: När landets statsminister säger att det kommit för många invandrare till Sverige, betyder det att ungefär var femte människa i det här landet ska gå runt med en gnagande fråga inom sig: Är det jag, mitt barn, min far, min syster, som inte borde vara här? Eller ska jag peka vidare nedåt? För andra blir det en klarsignal att titta snett, en grund att undra om ens eget barn borde vara nära en av dem det är för många av. Om man på restaurangen, arbetsplatsen, i bostadsområdet, borde ha färre, snarare än fler, av dem det är för många av.

Låt det stå klart: Hatretorik från samhällskroppen, säg, riksdagens talarstol, kommer – det visar absolut all erfarenhet – att växlas in i diskriminering, förnedring och våld för hundratusentals människor som lever i Sverige. Redan den nedåtrinnande ordmassan får reella konsekvenser för människor av kött och blod.

Men, återigen, ligger den minst lika tunga försämringspotentialen i det som lindandes in och det som fattades.

Sverige är ett land i svår ekonomisk kris. Inte för alla, förstås. De svenska bolagens vinstmarginaler är stora, medan det lönar sig allt bättre att äga kapital än att arbeta. Sverige är idag det land i hela den industrialiserade världen, där skattesystemet omfördelar minst. Sverige har blivit något av ett skatteparadis för de allra rikaste, på bekostnad av det som gör en ekonomi och ett samhälle robust. Nu pressas många hushåll hårt av inflation. Över hela landet finns familjer som har mycket, mycket små marginaler, och som därför riskerar att glida ned i fattigdom om boräntorna ökar, om arbetslösheten växer eller elpriserna – effekterna av ett i Sverige heligförklarat marknadssystem – fortsätter att slå i taket. Vad sade Ulf Kristersson egentligen om detta? Jo, att vi nu måste ”undvika en pris- och lönespiral” – genom att löntagarna ska stå tillbaka när priserna (och vinsterna) ökar.

Ulf Kristersson målade förvisso upp en dyster och hotfull bild av det ekonomiska läget – varför han efterlyste en ekonomisk krispolitik ”där vi alla ställer upp för varandra” – så att den yttersta överklassen kan bibehålla sina ekonomiska och sociala positioner.

Det är ”tuffa tider”, meddelade den tillträdande statsministern, varför det ”nu är dags igen” att titta på detta som har varit framgångsrika ekonomiskpolitiska grepp vid tidigare kriser? Och vad var detta? Jo, dels 90-talets nedskärningspolitik som ödelade stora delar av offentlig välfärd och startade en ”normalisering” nedåt av det som en gång gjorde Sverige till ett föregångsland, samt, närmare i tid, det härliga arbetet med att utförsäkra långtidssjuka och aktivt fattiggöra arbetslösa.

Och det han inte alls sade något om: behovet av stora tillskott till kommuner och regioner, om inte de som sliter där ska få *färre* kollegor istället för fler. Den tystnaden är bullrande högerpolitik.

Detta, det är vad som väntar. Det är artilleriet bakom de auktoritära rökridåerna. De vet att sådan politik i utgångspunkten inte är så värst populär. Den måste paketeras in i moraliserande vanföreställningar. Det ska så långt som möjligt kännas att det dåliga, det drabbar nog någon annan.

Det gör det inte. För de allra, allra flesta i Sverige, gäller det att slottsavtalet är en överenskommelse om att skifta bördorna mot deras axlar. Det måste också vara grunden för vår organisering och mobilisering. Att i ord och handling visa att vi finns där för varandra, för att bärga och utveckla det som är fint i vårt samhälle, det som skyddar oss mot kris och fattigdom, det som gör det möjligt att leva ett gott liv i ett öppet, blomstrande samhälle. Det är för all del också så en effektiv antirasistisk kamp ser ut. Och den är i allt mer bokstavlig mening livsnödvändig.

 

(Text: Ali Esbati, Vänsterpartiets ledamot i finansutskottet)