Kunskapsförbundets direktion sammanträder på tisdag. Det är mycket vanligt att utskicket till ledamöterna blott innehåller ett fåtal handlingar. Hur mycket kritik som än framförs, tycks det inte gå att ändra på. Inget undantag denna gång heller.

Det viktigaste borde vara ärende 5 : ”Budget 2019 – uppstart arbete med mål- och resursplan 2019-2021.” Beskedet är: Maud Bengtsson och Johan Olofsson föredrar ärendet. Maud är ordförande i direktionen, socialdemokrat från Trollhättan, och Johan är förbundsdirektör.

Budgetprocessen är tämligen komplicerad. Kunskapsförbundet är helt i händerna på sina två medlemskommuner Trollhättan och Vänersborg. Därifrån kommer för ungdomsgymnasiet det ärliga förbundsbidraget och för vuxenutbildningen två separata uppdragsavtal.

Ledamöterna i direktionen är på sätt och vis ”i händerna” på sitt presidium: Utöver Maud är det Kenneth Borgmalm, S, från Vänersborg och Sofia Lindholm, C, från Trollhättan. Dessa tre träffar tämligen regelbundet kommunalråden från Trollhättan och Vänersborg. Av mötesschemat för ägarsamrådet framgår tydligt att det är där signalerna kring ekonomin formuleras, därifrån kommer beskedet vad förbundet har i sin budget för att ordna sin verksamhet.

Men nu börjar det röra på sig ordentligt, från regeringen och riksdagen annonseras lagförslag och beslut som kan förändra förutsättningar för förbundet och framförallt för skolornas organisation.

Här ett citat från en debattartikel i DN 12 mars – det är Anna Ekström, gymnasie- och kunskapslyftsminister, som skriver:

”​Jag ser fyra huvudsakliga områden där dagens styrning av den gymnasiala utbildningen, inklusive vuxenutbildningen, brister:

Utbildningsutbudet. Kommuner är ofta för små för att kunna hantera frågor om utbildningsutbud på ett funktionellt sätt. Gymnasieutredningen har pekat på att det på flera håll i landet inte är möjligt att erbjuda merparten av de nationella programmen och inriktningarna inom gymnasieskolan. Den främsta orsaken till det är att elevunderlaget, tillgången till rätt lärarkompetens och kapaciteten för arbetsplatsförlagt lärande på vissa håll är otillräcklig för att motsvara gymnasieskolans fulla programutbud. För individen blir detta ett problem utifrån att var man bor spelar en så stor roll för vilka program man kan läsa. Men även kompetensförsörjningen blir lidande eftersom det framför allt är dyra yrkesutbildningar som får stryka på foten. Dessa utbildningar kräver en kraftsamling från flera aktörer för att få tillräckligt elevunderlag och tillräcklig kvalitet. Det kan sällan en enskild kommun mäkta med.

Resursutnyttjandet. Sedan friskolereformen genomfördes på 1990-talet har antalet gymnasieskolor ökat dramatiskt, vilket har lett till att det genomsnittliga antalet elever per skola har fallit. Detta riskerar att påverka resursutnyttjandet och utbildningens kvalitet negativt, då det blir svårare för varje skola att till exempel ha tillgång till en bred kompetens hos lärare, ett välfyllt skolbibliotek eller tillgängliga elevhälsotjänster. I storstäderna har kommunala och fristående skolor många gånger haft en osund konkurrens om eleverna med halvtomma klasser, stillastående maskiner och ett ineffektivt utnyttjande av lärare som följd. Den fria etableringsrätten för gymnasieskolor har alltså inte lett till ett allsidigt utbud av gymnasieprogram i hela Sverige – däremot till ett överutbud av populära program i starka marknadslägen.

Styrkedjan. Under 2000-talet har andelen elever som går i en kommunal gymnasieskola i den egna hemkommunen minskat stadigt. I dag är det enbart varannan gymnasieelev som gör det. Resten pendlar till kommunala skolor i andra kommuner eller går i fristående skolor. I teorin har hemkommunen det fulla planeringsansvaret för sina elevers gymnasieutbildning, men i praktiken är det marknaden som styr och huvuddelen av gymnasieskolans resurser skickas mellan kommuner och fristående skolor enligt fasta prislistor. Det skapar en obalans mellan vilket ansvar kommunen har och vilken kapacitet kommunen har att fullgöra sitt ansvar. Många kommuner har försökt lösa detta genom att ingå kommunalförbund eller i andra samarbetsformer, men bland annat Skolkommissionen har pekat på att samordningen inte fungerar optimalt.

Finansieringen. Slutligen tar finansieringen av gymnasieskolan i dag endast begränsad hänsyn till elevers olika behov och skolors varierande förutsättningar. Detta trots att elevers socioekonomiska bakgrund och migrationsbakgrund spelar en stor roll för elevers studieresultat och genomströmning. I dag kan en gymnasieskola där eleverna har ett genomsnittligt ingående meritvärde på 300 poäng få lika mycket resurser för samma program som en skola där eleverna har ett ingående meritvärde på 150 poäng. Trots att de bägge skolornas elever sannolikt har helt olika förutsättningar att uppnå målen är det alltså inte säkert att det får avtryck i finansieringen.”

Samma dag tillsattes utredningen ”Dir 2018:17 Planering och dimensionering av gymnasial utbildning.”

Den 20 mars lämnade regeringen två propositioner till riksdagen som båda påverkar gymnasieskolans arbete och medför större kostnader för Kunskapsförbundet: ”Samling för skolan, 2017/18:182″ och ”En gymnasieutbildning för alla, 2017/18:183″.

Det finns flera obesvarade frågor: Hur kan direktionens förutsättningar förbättras att hålla jämna steg med det som sker i Stockholm och som påverkar Kunskapsförbundets arbete? Hur förmedlas samtalen mellan ägarsamrådets kommunalråd och förbundets presidium till hela direktionen?

Och även: Hur mycket vet egentligen de två kommunernas fullmäktigeförsamlingar om det som avtalas mellan kommunalråden och förbundets presidium? I slutändan är det ju kommunfullmäktige som måste veta om vilka pengar som behöver ställas till förfogande, för våra gymnasieungdomar och för vuxenutbildningen.

Uppdaterades: 25 mar 2018