Tankar om förskolan
I Sverige regleras förskolan av flera lagar och författningar, och ansvaret delas mellan staten och kommunerna. När det gäller konkreta frågor om bemanning, gruppstorlek, ålder, antal timmar med mera, kan dessa detaljer regleras i olika förordningar och föreskrifter som utfärdats av regeringen och andra myndigheter.
Bemanning, gruppstorlek och andra specifika detaljer kan också vara föremål för lokala överenskommelser och beslut inom varje kommun, med hänsyn till behoven och resurserna på lokal nivå.
Staten och kommunerna delar ansvaret för förskolan, och regleringen sker genom skollagen, läroplanen för förskolan och andra relevanta lagar och författningar på både nationell och lokal nivå.
I riksdagen debatteras 28 februari utbildningsutskottets betänkande 2023/24:UbU8 ”Förskolan. I debatten hänvisar företrädare från olika partier till reservationstexter som finns i betänkandet. S, V, C och MP är oppositionspartier. Vänsterpartiet reserverar sig till förmån för ett annat yrkande på punkten Övergripande förutsättningar (gemensamt för S och V), Kvalitet i förskolan, Barngruppernas storlek i förskolan och Omsorg under tid då förskolan eller fritidshem inte erbjuds (gemensam för S, V och MP).
Här Vänsterpartiets reservation ”Barngruppernas storlek”: ”Många anställda inom förskolan mår inte bra och många vittnar om sin pressade situation. Stora barngrupper och för få kollegor leder till en stressad arbetsmiljö. Storleken på barngrupper påverkar både barn och personal. Skolverket har riktlinjer för barngruppsstorlek, dessa är 6–12 barn per grupp i åldern ett till tre år samt 9–15 barn per grupp i åldern fyra till fem år. Skolverkets riktlinjer bygger på samlad internationell och nationell forskning och visar på flera fördelar med mindre barngrupper, bl.a. att det leder till bättre miljö med lägre ljudnivå och att det gynnar barns lärande. Jag anser att dessa riktlinjer är bra, men eftersom det inte finns någon reglering för hur stora barngrupperna får vara, överskrids på många håll Skolverkets riktlinjer och utvecklingen går i fel riktning. I Norge såg man samma utveckling och valde 2018 att lagstifta om barngruppernas storlek. Där har lagen haft effekt och personaltätheten har ökat. För att komma till rätta med bemanningen i förskolan och för att ge alla barn en bra start i livet bör Sverige följa Norges exempel.
Regeringen bör vidta åtgärder enligt vad som anförts ovan.”
Är SD ett oppositionsparti? Skulle man kunna tro, för SD utvecklar sina tankar i två reservationer och ett särskilt yttrande. I reservationen ”Rätt till förskolan” lyder texten:
”Situationen på våra förskolor runt om i landet är alarmerande med växande barngrupper och svårigheter att rekrytera utbildad personal. Detta har resulterat i att vi misslyckas med att ge våra barn den bästa tänkbara omsorgen, tryggheten och stimulansen för deras utveckling och lärande. Det är vår grundläggande uppfattning att förskolan främst ska vara till för de barn vars föräldrar arbetar eller studerar. Sveriges kommuner står inför stora utmaningar och svårigheter att på sikt kunna säkra och trygga de grundläggande delarna i vår välfärdsstat. Vi behöver därför modifiera och revidera de delar i skollagen som stipulerar att kommunerna ska erbjuda barnomsorg minst 3 timmar per dag eller 15 timmar i veckan till de barn vars föräldrar är arbetslösa eller föräldralediga. Vi ser det som nödvändigt att sänka detta krav på våra kommuner till 2 timmar per dag eller 10 timmar i veckan för att säkra omsorgen, tryggheten och stimulansen för de barn som är i behov av en förskoleplanering.”
Också ett sätt att lösa ett problem. Skönt att det stannade vid en reservation. M, L och KD i utskottet visade ryggrad!
Den andra reservationen från SD gällde ”Kvalitet i förskolan”. Där efterlyses att regeringen bör överväga ännu en utredning.
”Vi ser med oro hur den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar allt mer. Diagnostiseringen av könsdysfori har ökat med mer än 2 300 procent under den senaste tioårsperioden i Sverige. Det är mycket oroande att olika typer av tvångsmetoder, som t.ex. ”motstyrning”, används flitigt inom området genuspedagogik. Man anser att barnet redan lever under det tvång som könsrollerna skapat och därför har man rätt att tvinga barnet att leka på ett annat sätt, med andra leksaker, eller ha andra kläder på sig. Man kan fråga sig om den vuxne, som befinner sig i en överordnad maktposition, menligt skapar en könsförvirring hos det barn som blir utsatt för åtgärden. Regeringen bör
därför överväga att utreda hur genuspedagogiken bedrivs i förskolan och om det finns kopplingar till den ökade psykiska ohälsan hos barn.”