Tal till nationen
Tony Haddou (V) och Erik Helmersson (DN)
Statsminister Ulf Kristersson talade till nationen i torsdags.
Tony Haddou (V), riksdagsledamot från Göteborg skrev därefter på Facebook: ”I svensk politik är tal till nationen något mycket sällsynt. Vi har nästan aldrig det och dom gånger det framkommit har syftet varit att samla och trygga oss alla.
Det som hände igår var av hundra procent partipolitiskt budskap med förväntningen att hela oppositionen ska ställa upp på tidöavtalet och Sverigedemokraternas premisser. Det var också en stark återkommande påminnelse om att många av oss ska infinna oss i den djupa rasism som blivit Sveriges tillstånd. Det är inte att samla riksdagen och det är absolut inte att samla landet.
Det har heller aldrig varit syftet. Vi vet vad det här tonläget och språkbruket tidigare lett till. Vi vet precis vart Sverige är påväg. När regeringen gör allt för att splittra oss behöver vi bygga på sammanhållning. Vi står i solidaritet med varandra, organiserar oss och förbättrar livet för varandra och det samhälle vi tror på. Glöm aldrig det.”
Idag, lördag, skriver Erik Helmersson i Dagens Nyheter:
Kristersson blir ingen landsfader
”I nöden prövas vännen, men också ledaren. Historien erbjuder många tillfällen då en politisk gestalt tagit till orda i laddat läge och lämnat talarstolen som något helt annat: en samlande kraft, en statsman.
Reaktionerna på Ulf Kristerssons tal till nationen på torsdagen vittnar inte om att Sverige fått en egen Churchill. Vid en tidpunkt då samhället måste enas mot våldet, då politiker förväntas kliva ner från sina käpphästar och lägga de nötta plakaten åt sidan, då valde Kristersson skrytets väg. ”Det är politisk naivitet och aningslöshet som har fört oss hit”, konstaterade han och hyllade samtidigt sin egen imponerande aningsförmåga: ”Vi är många som såg det här komma, och varnade för det.”
Kristerssons huvudproblem är detta: Det är omöjligt att samla landet, att tala resonligt med den stora majoriteten svenskar, och samtidigt stryka Sverigedemokraterna medhårs. En ledare som måste hålla ytterkanterna på gott humör kommer aldrig att få respekt från den breda mitten.
Det är bara dagar sedan SD:s ”Hejdå Hassan”-utspel, där partiet gottade sig åt att få skicka tillbaka människor till Irak. Här görs samtidigt ett av Jimmie Åkessons huvudproblem synligt: Det är omöjligt att framstå som en seriös regeringspartner och samtidigt vara nog radikal för sina mest cyniska, hjärtlösa väljare så att de inte vandrar ännu längre ut i högerextremismen.
SD har sedan länge valt väg. Det vulgärt polemiska går före kompromissen och salongsfähigheten.
Ulf Kristersson valdes till stor del för att lösa gängbrottsligheten. Dagens becksvarta situation skriker efter en ledargestalt som samlar alla vettiga krafter och gör sig till symbol för samhällets krig mot gängen. Med de aggressiva, grälsjuka, hånfulla Sverigedemokraterna i släptåg kan Ulf Kristersson bara bli Tidöpappa, inte landsfader.”
Se även Vänsterpartiets centrala hemsida.