Kommunfullmäktige

Innan årets slut en mängd sammanträden

Den gångna veckan sammanträdde byggnadsnämnden, miljö- och hälsoskyddsnämnden och samhällsbyggnads-nämnden. Denna veckan möts kultur- och fritidsnämnden, Kunskapsförbundet, kommunfullmäktige och socialnämnden. Barn- och utbildningsnämnden och kommunstyrelsen avslutar nästa vecka.

Några förtroendevalda avslutar sina uppdrag, somliga fortsätter på samma eller annan plats, några tillträder för första gången. Vänsterpartiets lokalförening kommer att göra allt för att ”rusta” medlemmar för uppdragen under mandatperioden 2023-2026. Några har redan hunnit en bit på vägen, här till exempel partikamrat Ida Hildingsson, som visserligen redan haft en kortare period i socialnämnden, men som nu också finns på plats som en av fyra ledamöter i kommunfullmäktige. Ida får säkerligen råd och tips av andra som har varit med en tid, som Stefan Kärvling, Gunilla Cederbom, Lutz Rininsland, James Bucci och även Peter Lénberg, men hon vet redan nu att skriva ett manus till sina anföranden i fullmäktige.

Igår onsdag tog hon ordet i budgetdebatten på avsnittet ”socialnämnden”. Här hennes anförande:

Ordförande, tack för ordet. 

Jag vill börja med att yrka bifall till vänsterpartiets ändringsförslag.

När det kommer till socialnämndens del så är det:

● 10 mkr till Individ- och familjeomsorgen (IFO). 

● 6 mkr  till arbete, sysselsättning och integration (ASI).

När jag lyssnat på den budgetdebatt som pågår här i salen och läser de olika budgetförslagen så blir jag något förundrad över alla fina ord kring visioner och mål för vad de olika partierna vill göra för att förstärka välfärden för våra invånare och utveckla vår kommun. Men dom fina orden hänger inte ihop med satsningarna i de olika budgetförslagen.

Förvisso är en budget i balans viktig men det måste hänga ihop med en verksamhet i balans. Annars fyller det förstnämnda inget syfte. 

Men nu tänkte jag tala om Socialnämnden som står inför stora utmaningar i att klara välfärdsuppdraget. Inte minst när det gäller social inkludering, det vill säga att minska utanförskapet. Vänsterpartiet delar förvaltningens, fackföreningarnas och SKR:s oro kring kommande prognos vad gäller stora underskott i relation till behoven. 

Som socialnämndens ordförande och övriga ledamöter i nämnden är väl insatta kring fick vi på nämndens senaste sammanträde en allvarsam dragning av förvaltningschef och förvaltningsekonom kring det ekonomiska läget –  som ser än värre ut än vad det gjorde i våras inför förra budgetbeslutet. Och det var en tydlig oro kring hur nämnden ska klara sitt välfärdsuppdrag kommande år – och en vädjan om mer resurser. Det är bekymmersamt att detta inte fått mer gehör utifrån de förslag som läggs fram idag.

En alltför stor andel hushåll står utan egen försörjning, såväl barnfamiljer som unga vuxna. Försörjningsstödet och barnfattigdomen ligger över rikssnitt. Framför allt barnfattigdom är skrämmande hög på närmare 13 % och har på kort tid fördubblats. Riksnormen för försörjningsstöd höjs också 2023 vilket innebär kostnadsökningar inom ett redan belastat område. Orosanmälningar och våldsutsatthet hos barn och unga fortsätter att öka kraftigt. Våld i nära relation följer en oroande utveckling, såväl situationen för invånare som befinner sig i hemlöshet, missbruk och psykisk ohälsa. 

Konsekvenserna att klara det lagstadgade uppdraget, utan att få de resurser som förvaltningen uttrycker ett behov av, blir ständiga effektiviseringar och nedskärningar inom de olika verksamheterna där grupp ställs mot grupp. Det socialt förebyggande arbetet prioriteras ner, vilket gör att kostnaderna ökar i längden och social inkludering blir endast en vision utan verktyg. Om resurserna endast räcker till att släcka bränder, borde alla förstå att konstgjord andning inte räcker för att upprätthålla verksamheten på sikt. 

Vi ser också med oro på besparingar inom äldreomsorgen – antalet personer över 80 år ökar och komplexiteten kring vårdbehoven blir allt större. Samtidigt finns behov av att rekrytera ny personal med kompetens för att möta allt mer omfattande brukarbehov och volymökningar. Detta påtalar även SKR som en av kommunens största utmaning framöver. Utvecklad lagstiftning inom flera områden som berör uppdraget kring våld i nära relation, fast vårdkontakt inom äldreomsorgen och barnkonventionen ställer också högre krav på verksamheten. 

Personalens sjukskrivningstal inom flera av förvaltningens verksamheter är höga. Personalen som ska bära upp välfärden påverkas självklart också negativt av besparingar. Det sista vi vill se just nu är ökade sjukskrivningstal. De ligger som känt redan på allt för höga nivåer inom förvaltningen och bidrar till en negativ kostnadsutveckling. 

Det viktiga i detta läge tror jag inte är att stå och räkna upp alla behov och utmaningar som finns i socialförvaltningen. Utan det är att föra fram budskapet att det är människor vi pratar om. Vi alla här inne kommer troligtvis vara i behov av kommunens sociala skyddsnät, vård och omsorg vid olika tillfällen under livet. 

Kan kommunens invånare inte räkna med och känna trygghet i att det sociala skyddsnätet  fungerar och prioriteras så försvinner tilliten. Tillit är något vi ska vara rädda om. Det finns en brustenhet i samhället och den växer. Vad gör den här brustenheten med tilliten i kommunen, för tryggheten och för den psykiska hälsan. 

En kommun som inte är bra för alla kommer snart inte vara bra för någon. Därför är det viktigaste uppdrag som vänsterpartiet ser att välfärden måste byggas stark igen. Då behöver vi våga investera, det vill säga sociala investeringar i människor, barn, unga, äldre och i personalen. 

I svårare ekonomiska tiden behöver vi hålla ihop, politiken behöver förmedla trygghet och att det här klarar vi. Inte signalera med för mycket oro om nedskärningar och ytterligare effektivisering eller ställa grupp mot grupp. I tider när vi har en regering som inte förstår sig på detta, kan vi åtminstone göra vad vi kan på kommunal nivå. Och vi kan om vi vill – satsa mer resurser på socialnämnden. 

Det finns inget eget värde i att nämnden år efter år ska visa sig duktig och hålla sig inom tilldelad ram. Klappa sig själv på axeln över att vi lyckades pressa verksamheterna lite till. Klappa sig på axeln kan socialnämnden göra när vi lyckas med välfärdsuppdraget. 

Resurserna är inte heller allt. Det handlar om vad vi gör med dom, vilket innehåll vi fyller verksamheten med. 

Varför ökar då resursbehoven nästintill varje år i socialnämnden? Självklart finns det omvärldsfaktorer som vi har mindre möjlighet att påverka som den demografiska utvecklingen där vi går mot att allt färre försörjer fler. 

Men framförallt bidrar den ständiga effektiviseringen till ökade behov om det inte görs på rätt rätt. 

Med alltför knappa resurser blir fokuset fel. Då blir fokuset allt för entydigt inställt på att få en budget i balans, på siffror, inte på människorna och verksamheten. Att jobba förebyggande, tänka nytt, utveckla och dra ner på tempot för att hinna andas, reflektera över vad som egentligen vore klokt för en verksamhet i balans, personal i balans, invånare i balans, vårdtagare i balans, barn i balans. Det finns stor risk att detta varken orkas eller hinns med utifrån ekonomisk stress. 

För det är när vardagen fungerar som drömmar får plats att växa, det är då vi orkar bry oss om varandra och vårt gemensamma. Det är då tilliten växer fram och känslan för att samhällskontraktet innefattar oss alla. Där var och en är motiverad att bidra efter förmåga och var och en får stöd efter behov.

Agenda 2030 och de globala målen, visst det skriver vänsterpartiet gärna under på att arbete mot. Men vi måste ju då se till att resurserna och verktygen finns. 

Vi får inte heller glömma att får inte socialnämnden dom resurser som behövs kommer besparingsåtgärderna att spilla över på så många andra verksamhetsområden 

Dela den här sidan:

Kopiera länk