Den gångna veckan var det i dagarna tre Allmänpolitisk debatt i riksdagen. Det kändes som om några ledamöter höll en aning tillbaka. Inte riktigt lika fräna och påstridiga som de brukar vara. Kan det vara så att inte alla är helt säkra på hur deras partier kommer att positionera sig under mandatperioden?

Med så många nya ledamöter på plats var det också ett större antal ”jungfrutal” som hölls, så även från Vänsterpartiets representanter. Vi återger här vår ”egen” och Fyrbodals Elin Segerlinds anförande och länkar avslutningsvis till ett kort replikskifte. Elin är Vänsterpartiets ledamot i Miljö- och jordbruksutskottet. Hon var i talarstolen under avsnittet ”Klimat, miljö och energipolitik”.

Anf. 125 ELIN SEGERLIND (V):
Fru talman! Det är nu en dryg vecka sedan vi kunde
ta del av klimatrapporten från FN:s klimatpanel IPCC.
Rubrikerna som följde var tillräckliga för att ge i alla
fall mig både ont i magen och ont i hjärtat. Tio år, det
är vad vi har på oss att vända utvecklingen. Det är en
ynkligt kort stund. Att inte all världens verksamhet i
det ögonblicket stannade upp förvånar mig kanske
egentligen inte, men det gör mig beklämd. Det kollektiva
strutsbeteende som vi har utvecklat när det kommer
till klimathotet måste få ett slut.
FN:s klimatrapport är tydlig: Det är människans utsläpp
av växthusgaser som gör att det blir varmare, att
isarna smälter och att havsnivåerna stiger. Jordens
temperatur har redan ökat med närmare 1 grad sedan
1880-talet. Grönlands och Antarktis isar minskar, och
takten i minskningen ökar. Även antalet människor
som flyr undan klimatförändringar, som stigande
havsnivåer eller utbredd torka, ökar. Naturkatastroferna
ökar i omfattning och skapar större förödelse i
dag som en följd av förändringar i klimatet.
Vänsterpartiet strävar efter klimaträttvisa. I dag
fördelar kapitalismen jordens resurser extremt ojämlikt.
Enligt FN:s klimatkonvention är det de rika länderna
som nu har ett historiskt ansvar att minska sina
utsläpp. De rika står alltså för en större del av utsläppen
än de som lever i fattigdom. Mer pengar leder till
högre konsumtion, vilket leder till högre utsläpp. Det
är en rak och logisk linje.
De rikaste 10 procenten står för hälften av världens
utsläpp av växthusgaser. Växthusgasutsläppen följer
alltså hushållens inkomster tydligt, och det behövs politiska
beslut för att rika länder ska minska sin miljö och
klimatpåverkan och för att fattiga länder ska få en möjlighet att utvecklas.

Det är också intressant att se skillnaden i påverkan
mellan män och kvinnor. Flera studier har gjorts som
visar att män har större klimatbelastning än kvinnor,
framför allt när det kommer till transporter. Kvinnor
åker till exempel kollektivt i större utsträckning än
män.
Människan är orsaken. Därför måste vi också vara
lösningen.
Vänsterpartiet menar att klimatkrisen inte uppstått
genom att enskilda människor gjort dåliga val. Den
kommer sig av grundläggande samhällsstrukturer –
strukturer som vi bara kan ändra tillsammans. Vänsterpartiet vill se investeringar för att ställa om Sverige och skapa gröna jobb. Vi behöver kraftiga investeringar i
förnybar energi, elnät, järnväg, cykel- och kollektivtrafik,
energirenoveringar och klimatsmarta bostäder. Vi
vill prioritera en stark och långsiktig expansion av välfärdsverksamheter, utbildning och kultur. Offentlig
upphandling är också centralt för att klara klimatomställningen, där såväl miljö och klimat som sociala
hänsynstaganden måste väga tyngre än jakten på låga
kostnader.
Eftersom vi ser att den ekonomiska ojämlikheten
återspeglas i klimatorättvisa vill vi se skattehöjningar
på de högsta inkomsterna och förmögenheterna samt
på sådant som förstör miljön. Det behövs för att kunna
öka de offentliga investeringarna och en utvecklad välfärd.
För att driva på investeringar i omställningen vill
Vänsterpartiet bland annat införa en statlig grön investeringsbank.
IPCC förklarar att vi måste investera stort för att
över huvud taget ha en chans. 70–85 procent av all el
måste vara förnybar till 2050, och all kol måste bort.
Det innebär investeringar med motsvarande närmare
22 000 miljarder kronor till 2035. Det är hisnande
summor. Då har vi ändå bara börjat prata om energi.
De svåra år vi så gärna sparar för tror jag är här redan
nu. Det är nu vi ska satsa.
(Applåder)

Därefter följde ett replikskifte med Johan Hultberg, M.

Uppdaterades: 21 okt 2018