Hur kunde det bli så här? Och hur kommer vi vidare?
I april beslutade en majoritet i barn- och ungdomsnämnden följande:
”Barn- och ungdomsnämnden anhåller om att bli tilldelat ytterligare 20 miljoner kronor i utökad rambudget för år 2014 till förskolan, grundskolan och ungdomsverksamheten.”
Bakom beslutet stod Centerpartiet, Miljöpartiet, Välfärdspartiet och Vänsterpartiet.
Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna avslog ovanstående och ville istället bifalla ett förslag om ytterligare nedskärningar för nämndens verksamhet.
Socialdemokraterna i nämnden anmälde ingen uppfattning och deltog inte i omröstningen.
Detta beslut i BUN var det utmärkande för skiljelinjen i hela budgetprocessen som i maj gick vidare till kommunstyrelsen och i juni till kommunfullmäktige.
Nu var Socialdemokraterna med på banan med ett eget förslag. Ett förslag som inte innehöll samma erkännande för storleken av behovet hos BUN, men ändå syntes även här en helt annan insikt än den som Gunnar Lidells grupp stod för.
För Vänsterpartiets del gäller att när vi inte får gehör för det bästa förslaget så kan vi acceptera att behöva rösta för det nästbästa förslaget. Vi hade velat samtala om våra olika förslag men Socialdemokraterna ville inte.
Här hände det avgörande: Miljöpartiet vände sig till Socialdemokraterna och ville ha ett samtal. Det avvisades av kommunalrådet Marie Dahlin.
Förvåningen blev mycket stor. Och det blev en reaktion. Det är så man måste förstå att det blev enklare för Gunnar Lidell att föra ett samtal med Miljöpartiet.
Här är resultatet:
Nu när budgetprocessen kommer igång igen i slutet på augusti så återkommer Gunnar Lidell med förslaget som i juni ledde till en återremiss. Handslaget med Miljöpartiet innehåller två eftergifter: Först ett erkännande om behovet av resurstillskott för BUN med 6,65 mkr, sedan återigen en skrivning kring ”Mariedal Östra”.
När det gäller resurstilldelningen till BUN ankommer det på Miljöpartiet att förklara hur de tänker när de nu kan gå med på ett förslag som är mindre än alla andra budgetförslag från oppositionen och som framförallt är 13½ mkr mindre än det egna förslaget.
När det gäller ”Mariedal Östra” finns det ännu mer att förklara.
2010 beslutade kommunfullmäktige att i exploateringsbudgeten för projektet ”Mariedal Östra” avsätta 1 miljon för 2012 och 7 miljoner för 2013. Per Sjödahl från Miljöpartiet kom med ”ett ändringsyrkande innebärande att området Mariedal Östra skulle strykas ur exploateringsbudgeten”. Det fick han inte gehör för.
2011 röstade Miljöpartiet för Gunnar Lidells budgetförslag och det kom ett tillägg: ”Kommunfullmäktige beslutar, vad gäller exploateringsbudgeten att Mariedal Östra bostadsområde utgår under planperioden.”
2012 kände sig Gunnar Lidell oförhindrad att åter föra in ”Mariedal Östra”. Men i kommunfullmäktige blev det ändring. ”Mariedal Östra utgår – frigjorda medel används till förstärkning (återställning) av anslaget till utbyggnad av GC-vägar med 2013: 2,0 Mkr, 2014: 4,0 Mkr.” Trots detta erkännande för Miljöpartiets käpphäst förlorade Gunnar Lidell budgetomröstningen, Miljöpartiet med sina fyra mandat avstod nämligen i omröstningen om budgeten.
2013 är nu eftergiften så här: ”I exploateringsbudgeten flyttas Mariedal Östra 7,0 Mkr från år 2015 till år 2016.”
Är det lika lätt att flytta våra bekymmer kring skolans bristande resurser från ”nu” till 2016?
Men vi vill inte skylla på Miljöpartiet, vi känner inte till vad som har fört deras ledamöter fram till deras ställningstagande.
Vi vill vända oss till Socialdemokraterna och ställa två frågor:
Inser ni nu att det inte var klokt att ”tiga i budgetprocessen” så länge och att lägga fram ett beslutsförslag i sista stund med beskedet att det var det som gällde och att några samtal inte behövdes?
Den andra frågan: När Socialdemokraterna i valet 2010 förlorade 9 av sina 21 mandat trodde vi i Vänsterpartiet och säkerligen andra med oss att ni skulle börja arbeta för återuppbyggnaden av förtroendet och att detta hade första prioritet. Var det fel tänkt av oss?
Så som läget är i Vänersborg med nio partier i fullmäktige och allt annat än klara majoritetsförhållanden måste man föra samtal. Det är en grundregel.