Kommunfullmäktige och socialnämnden
I övrigt finns inte så mycket att rapportera. Debatten till delårsbokslutet ger en antydan om att flera av de större partierna vill undvika hårda duster när vi snart börjar med budgetarbetet inför 2019, ett arbete som avslutas först i november 2018. Då vet vi resultatet av valet 9 september, då borde det vunnits viss klarhet ”vem med vem” som utgör nästa mandatperiods kommunledning. Blir det för första gången sedan 2010 åter en ledning som samlar en majoritet bakom sig? Eller blir det den tredje mandatperioden med en minoritet i ledning? Nu var det i varje fall en konstig situation, när nuvarande kommunledning vill samla applåder för en bra prognos. Det är ju 2017 som 2016, kommunledningens snålbudget föll i slutomröstningen, det är oppositionens budget som kommunfullmäktige yttrar sig om.
Vid nästa sammanträde finns investeringsdelen av mål- och resursplanen för 2018 på kallelsen. Den punkten mäktade fullmäktige inte med i juni. Lite mer än häften av det som akut behöver investeras kommer att bifallas. Samtidigt skjuts ett flertal objekt i långbänk, det vill säga till en period utanför rambeslutet som gäller 2018-2022. Då handlar det om investeringar som redan borde varit avklarade, färdigbyggda, klara för användning idag. Det är en klen tröst att vår kommun inte är ensam om upplevelsen. Hur kunde det bli så här, har vi låtit bli att bygga sådant som vi borde ha byggt, låtit våra pengar gå till annat? En av våra ledamöter hade gjort sig besväret och efterfrågat nettokostnaden för en investering i Vänersborg som vi 2007 absolut var motståndare till. Ingen annan replikerade i talarstolen på beloppet – 20 miljoner nettokostnad för år 2017.
Det blev en lång debatt kring Kunskapsförbundet Vänersborg. En märklig debatt med tanke på att återremissyrkandet vann gehör utan att ledamoten som kom med yrkandet lyckades förklara syftet. Och flera av dem som biföll förslaget om återremiss gjorde ingen hemlighet av att det förelåg rätt så mycket okunskap.
Socialnämnden idag. Vi har skrivit flera gånger om våra försök att få vår kommun att förhålla sig rätt till något som heter ”det tillfällige kommunbidraget”. Förslaget från regeringen S och MP baseras på en överenskommelse med Vänsterpartiet. Utan ansökan får Vänersborg 2 miljoner 2017 och 1 miljon 2018. I socialnämnden ville Vänsterpartiet att pengarna skulle användas för att underlätta kommunens arbete med ensamkommande ungdomar under asylprocessen. Vi hade förberett oss för diskussioner idag där vi ville övertyga representanter från andra partier att komma fram till ett bra beslut. Vi öppnade med att säga att vi ville ställa ett annat yrkande än förvaltningens förslag, men vi ville avvakta samtalet och se vad vi kunde enas kring. Nej, det blev ingen öppning, det blev inget samtal. Miljöpartiets representant hade förberett texten för ett alternativt förslag. Vi ändrade några formuleringar och Vänsterpartiets två ledamöter ställde sig bakom förslaget från Miljöpartiets ledamot. Vi upprepade frågan till socialdemokraterna i nämnden: ”Er regering har föreslagit …” Det hjälpte inte, vi förlorade omröstningen med 3 mot 10 röster. Här ett utdrag från protokollet.
En sak vet vi, det finns ideella organisationer i Vänersborg, Röda Korset, Rädda Barnen, kyrkliga föreningar, andra frivilligt organiserade grupper där hundratals människor gör en beundransvärd insats för ungdomarna. Där har man inte gett upp. Inte alla, men många ungdomar kommer ju att finnas kvar i Sverige, i vårt samhälle. Är det verkligen så svårt att förstå att hjälp och stöd nu kan vara avgörande om integrationen skall lyckas? Vill man inte att integrationen skall lyckas?