Nyckelordet skuggsamhället
Lediga stunder under långhelgen lockar till läsning. Och på listan fanns en rapport som publicerades i mitten av mars: ”Det andra utanförskapet: En kunskapsöversikt om skuggsamhället i Sverige”.
Det är Delmi som lanserade rapporten på ett seminarium som tyvärr inte spelades in, men här finns information om ett samtal med författaren av kunskapsöversikten som är tillgänglig i efterhand.
Migrationsminister Maria Malmer Stenergard är nog den som använder ordet ”skuggsamhället” flitigast. En central punkt i Tidöavtalet föreskriver: ”Att komma till rätta med skuggsamhället.” När utredningen om ”ökat anmälningsplikt eller angiverilagen” var på remiss, så återfanns ”skuggsamhället” i var och varannan rubrik i mediernas bevakning.
Delmis rapport är ett värdefullt bidrag, ett försök att klargöra och inordna allt det som har sagts och skrivits om ”skuggsamhället”.
Här ett avsnitt, inte inledningen, inte sammanfattningen, utan rapportförfattarens reflektion:
”Till sist vill jag avsluta den här diskussionen med att ifrågasätta begreppet skuggsamhälle som sådant. Skuggsamhälle för tankarna till en mörk undervärld, ett parallellt samhälle på skuggsidan om de andra, ”de normala”.
Man föreställer sig lätt de som vistas där som en sorts skuggfigurer, inte riktigt mänskliga på samma sätt som vi andra. På många sätt stämmer den dystra beskrivningen – tillvaron för papperslösa i Sverige är, som forskningen
visar, präglad av en enorm utsatthet, utnyttjande och övergrepp, förlorade barndomar, godtycklighet, stort psykiskt och fysiskt lidande, till och med för tidig död. Men människor som av olika skäl saknar uppehållstillstånd lever
också mitt ibland oss, i många fall liv som skulle kunna betraktas som relativt ”normala” om det inte vore för den ständigt närvarande rädslan att upptäckas och utvisas. Papperslösa studerar, arbetar, blir förälskade och bildar familj, knyter vänskapsband med såväl etniska svenskar som andra invandrade med eller utan papper, och de engagerar sig politiskt för att öka chanserna att kunna forma sin egen framtid. Förhållningssättet till deras situation drar för närvarande en skarp skiljelinje mellan de som försvarar migrationsregimen och de som protesterar, de som i sina yrkesroller till exempel vägrar att utföra inre gränskontroller. Som framgår av den här kunskapsöversikten finns det fortfarande relativt begränsade kunskaper om olika myndigheters roll och interna ställningstaganden, till exempel i fråga om att bistå papperslösa eller tvärtom vara restriktiva med exempelvis tillgång till bistånd i syfte att
uppmuntra till återvändande. Åter igen: mer forskning behövs om villkoren för den som är papperslös i dagens Sverige, men vissa tvivel uppstår också. Vilken sorts forskning behövs, med vilka frågeställningar och i vilket syfte? Sådana frågor leder till viktiga etiska överväganden för forskare som tar sig an det här fältet.”