När Sverige går till val är det mer än 10 år sedan Thore Skogman, kallad välfärds-Sveriges sista stjärna, gick ur tiden. Thore i sitt röda hår, glugg mellan tänderna och blågul kostym gjorde soundtrack till folkhemmet med sina visor. En av de mest kända är ”Pensionärsvisan” där några rader lyder: ”När man är en glad pensionär, då är man aldrig nånsin sur och tvär. Om man är nitti-, hundra- eller hundrafem så sjunger man med kläm. Vi har ju kämpat hårt, men nu har vi det bra, för bra ska pensionärerna ha, ha, ha. Ja, bra ska pensionärerna ha.”

En lättsam trall då har blivit en isande ironi idag.

För sanningen är ju att skaran av fattigpensionärer växer. Enligt EU:s statistikbyrå Eurostat riskerar 335 000 svenska pensionärer att leva under EU:s fattigdomsgräns. Varannan kvinna som jobbat hela sitt yrkesliv får så låg pension att hon tvingas ansöka om statligt grundskydd, det som kallas garantipension.

Bakom siffrorna döljer sig människor som har jobbat och slitit hela sitt liv. De har betalat sin skatt för att få en dräglig ålderdom. Trott på sin rätt till en pension att leva på.

I det allt större gapet mellan fattiga och rika i Sverige blir det allt fler fattiga som inte klarar av att leva på pensionen. Farmor som inte har råd att gå till tandläkaren eller köpa presenter till barnbarnen när de fyller år. Mormor som istället för att kunna göra den där resan hon drömt om, får be sina egna barn om pengar till mat och hyra.

När det gäller frågan om pensioner, blir orättvisan i vårt ekonomiska system så tydlig. Pensionssystemet gynnar höginkomsttagare som kan arbeta länge. Kommunalarbetare och industriarbetare beräknas däremot få under 50 procent av sin slutlön.

Den så kallade pensionsgruppen – bestående av S, MP och de borgerliga – har dessutom föreslagit att den lägsta pensionsåldern höjs till 64 års ålder, vilket gör ojämlikheten ännu värre. Redan idag är det ju många arbetare och kvinnor som inte orkar jobba till 65, utan tvingas gå i förtid, med värkande kroppar och ännu sämre pension.

Vänsterpartiet anser att Sverige som är ett så rikt land, som anser sig ha råd med fler och fler miljardärer, och skatteavdrag för städning i deras hem, istället måste ha råd med både pensioner för alla som det går att leva på och en värdig äldrevård som rymmer både promenader i solen och personal som har tid att ta hand om de äldre.

Vi har i förhandlingar med regeringen drivit igenom flera reformer som främst kommer de fattigaste pensionärerna till del. Vi har exempelvis höjt taket i bostadstillägget. Tillsammans med regeringen har vi också sänkt skatten för pensionärer. Sjukvården har blivit avgiftsfri över 85 år och tandvårdsbidraget har höjts för personer som är 65-74 år. Vi har precis lagt förslag värt 4,5 miljarder för fler och bättre äldreboenden. En viktig fråga på kort sikt är också att höja garantipensionen. Vi har försökt i flera år att få igenom en höjning men inte lyckats.

Men inget av detta räcker för att komma åt grundfelen. Därför vill vi ha ett helt nytt pensionssystem och dessutom en öppen och demokratisk process kring pensionerna.
När Stefan Löfven nu går ut och lovar att alla ska få behålla minst 70 procent av inkomsten i pension så saknar det trovärdighet – för det kan han inte. Socialdemokraterna är ju inlåsta i den här lilla hemliga pensionsgruppen där man har gett Ulf Kristersson och högern veto. Det är inte lätt att skapa rättvisa pensioner då.

Valet som ligger framför oss är ett val om jämlikhet. Det finns en annan politisk väg att gå än att fler kvinnor och arbetare ska bli fattigpensionärer trots ett långt och tufft arbetsliv, medan förmögenheterna växer hos ett litet fåtal.
Vi borde inte behöva kämpa för ett värdigt pensionssystem, det är precis lika viktigt som på Thore Skogmans tid. Bra ska pensionärerna ha i Sverige, både nu och i framtiden!

Jonas Sjöstedt, partiledare (V)
Ulla Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson (V)

Uppdaterades: 05 sep 2018