Det tycks inte bli bättre – tvärtom
Kunskapsförbundets direktion sammanträder på tisdag i salen Lilla Paris på Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg. Det speciella med novembermötet är att allmänheten äger närvarorätt. Anledningen är att direktionen under punkt 4 på dagordningen förväntas besluta: ”Direktionen godkänner upprättad Mål- och resursplan för 2024-2026 och överlämnar densamma till medlemskommunerna Vänersborg och Trollhättan.” Så är föreskriften, när budgetbeslutet fattas skall sammanträdet vara offentligt.
Så här formuleras den viktiga punkten om finansieringen av förbundets utbildningsuppdrag: ”Kunskapsförbundet finansieras till största delen av medlemskommunerna. Gymnasieverksamheten genom förbundsbidrag och den kommunala vuxenutbildningen genom särskilda uppdragsavtal som tecknas mellan förbundet och respektive förbundsmedlem. […] Förbundsbidraget och uppdragsersättningen beslutas av medlemskommunerna i december 2023 och siffrorna i det här dokumentet baseras på de förslag till beslut som finns i respektive kommun.”
”Förbundsbidraget för gymnasieverksamheten” – här finns ett större antal statliga utredningar på gång som samtliga på något sätt berör friskolornas vinstuttag av skattemedel. Än finns det bara försiktiga tecken på att SD-regeringen på allvar har insett att någonting måste göras om inte den kommunala utbildningen skall förblöda. Utredningen som kan bli avgörande har dock fram till november 2026 innan uppdraget skall redovisas, alltså först efter valet 2026. Hela perioden för MRP 2024-2026 är för Kunskapsförbundet en fortsatt tuff tid att ta sig igenom.
Uppdragsavtal för vuxenutbildningen? Än har inga underlag från kommunerna blivit offentliga. Dock kan man förutsätta att såväl Trollhättan som Vänersborg är mycket medvetna om hur viktigt det är att stödja Kunskapsförbundet. Insatser för att bekämpa hotet om ökande arbetslöshet, biträda alla som har hamnat i långtidsarbetslöshet, hitta vägar att stödja kompetensförsörjningen för det regionala näringslivet – i allt detta arbete är KFV en värdefull partner för arbetsmarknadsenheten, socialförvaltningens enhet för försörjningsstöd och kommunens näringslivsenhet. Men så var det arbetsförmedlingen, var i all sin dag har statens ”myndighet arbetsförmedlingen” tagit vägen?
På hemsidan för Sveriges kommuner och regioner, SKR, skriver ordföranden Anders Henriksson under den talande rubriken: ”Negativt besked om kommunerna i arbetsmarknadspolitiken: ”I dag har Arbetsförmedlingen meddelat att de anser att det saknas juridiska förutsättningar för att ge kommuner i uppdrag att utföra arbetsmarknadsinsatser på myndighetens uppdrag.”
S-ledamoten Serkan Köse var inne på samma fråga i en interpellationsdebatt i riksdagen i fredags. Köse vände sig till arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson, L, med frågan: ”Hur avser ministern att klargöra kommunernas roll inom arbetsmarknadspolitiken?”
Pehrsson våndades: ”Det här är svårt.” Inte konstigt, hur skulle Johan Pehrson kunna komma förbi denna vändning som Arbetsförmedlingen hade gjort. Under den förra regeringen framkom av ett remissyttrande myndighetens stöd till tanken ”att kommuner kan och bör vara leverantörer av arbetsmarknadstjänster åt Arbetsförmedlingen i enlighet med gällande lagstiftning”.
Nu gäller det inte längre, vilket Johan Pehrson försökte förklara och försvara. Att samarbetet mellan kommunerna och Arbetsförmedlingen inte tycks bli bättre belastar kommunens verksamhet. Och tyvärr också kommunens förutsättning att fullt ut finansiera vuxenutbildningen i Kunskapsförbundets regi.