Vädjan gav inga resultat
Riksdagen debatterade och beslutade igår ”Riktlinjer för den ekonomiska politiken”. Talare från oppositionspartierna vädjade att något borde sägas om regionernas och kommunernas enorma behov att få ett besked nu, en utfästelse, en antydan om hur statsbidragen för välfärden skulle bli för år 2024.
Varken finansminister Elisabeth Svantesson, M, eller den som tycks bestämma i avgörande frågor, Oscar Sjöstedt, SD, visade sig villiga att på något sätt ta ett steg. Kommunerna får göra sin planering för 2024 så gott det går, många kommunernas budgetbeslut får göras om när statens budget läggs fram i september.
Hela debatten kan ses på riksdagens webb-TV där även länken till snabbprotokollet finns. Här inledningen till anförandet från Ali Esbati, Vänsterpartiets företrädare.
”Den 18 oktober förra året hade jag, i likhet med de flesta andra i kammaren i dag, det tvivelaktiga nöjet att sitta i denna sal och höra Ulf Kristerssons regeringsförklaring. Det sades mycket i den, somligt med den numera välbekanta påstrykningen av reaktionär elakhetssignalering, annat av mer platt och tom karaktär, också detta ett allt starkare signum för dagens regering.
En mening, tidigt i regeringsförklaringen, återvänder jag dock ibland till med viss motvillig beundran:
”Samarbetet lägger grunden för en långsiktig politik,
med målet att på allvar lösa Sveriges stora samhällsproblem.”
Sålunda talade statsministern och refererade alltså till
borgerlighetens underkastelse under Sverigedemokraterna.
Jag tänker på det fina uttrycket ”att äga fräckhetens
nådegåva”. För nog är det en gåva att utan rodnad eller
synbara kval bygga ett helt regeringsprojekt på något som så fundamentalt, så demonstrativt, förhåller sig i rak motsättning till det man står och säger i riksdagens talarstol. Och sällan blir väl kontrasten mellan det sagda och det gjorda så uppenbar, så konkret, som i samband med de budgetförslag som regeringen, under överinseende av Sverigedemokraterna, presenterar och, kanske ännu viktigare, inte presenterar.
Är det någonting som verkligen präglar den ekonomiska vårproposition som vi nu debatterar är det att centrala ekonomisk-politiska problem i Sverige är utanför fokus och framför allt att lösningar på dem lyser med sin frånvaro.
Vi har under våren hört finansministern tala mantralikt om inflationen. Men det vi ser är en politisk passivitet som står svenska folket dyrt, nu och i framtiden. Den här vårbudgeten hade varit andefattig i ett läge som inte karaktäriserades av flera pågående kriser. Nu är den snarare anmärkningsvärt apatisk.”