Ulla Andersson

En sådan dag, Ulla Andersson

Arbetsdagen i Stockholm avslutades med att vara ”lärare”, handledare, inspiratör för flera hundra partimedlemmar från hela landet som hade följt inbjudan till en digital första träff i ”Förhandlingskolan”.  

Att söka samtalet med andra är för Vänsterpartiets fritidspolitiker en förutsättning för att komma någon vart. Att lyssna på andra, att få andra att lyssna, att identifiera frågorna och hitta gemensamma utgångspunkter för att ta fram ett bra svar – det är grundläggande förutsättningar för förhandlingar.

Ulla Andersson har samlat erfarenhet som förhandlare. En gång i tiden som kommunalråd i Gävle, de sista sexton år i riksdagen, därav många år som partiets ekonomisk-politiska talesperson och som ledamot i finansutskottet. 

”Förhandlingsskolan” fortsätter, men vilken start alla deltagare upplevde. 

Igår var det också Ulla Anderssons sista anförande från talarstolen i riksdagens kammare. Ali Esbati, Ullas efterträdare, hade skrivit manuskriptet till huvudanförandet, Ulla fyllde på. 

Allt med anledning av debatten kring finansutskottets två betänkanden om ”Riktlinjer för den ekonomiska politiken” och ”Vårändringsbudgeten”.  I det senare fanns beslutsförslaget kring högre pensioner – turbulensen och det kontroversiella icke-beslutet har beskrivits på många håll. 

Båda Ali Esbati och Ulla Andersson fick skriva om sina texter sent på kvällen dagen innan. Det gällde nog för alla som deltog i debatten. 

På riksdagens webb-TV kan man i efterhand se hela debatten. Då uppfattar man vem som lyckades bara ”så där” med kvällsarbetet. På samma hemsida finns även länken till snabbprotokollet.

När Ulla Andersson nu lämnar riksdagen, så väntar nya uppgifter i regionalpolitiken.  Ulla passar alltid på att vara ”konkret”, hennes exempel blir begripliga, är kvar hos åhöraren – och nästan aldrig någon i debatten som sätter frågetecken bakom Ullas sätt att illustrera:

”Det är sorgligt att det var viktigare att avskaffa värnskatten för dem med 59 000 kronor eller mer i månaden än att satsa på välfärdens anställda. Vet ni att kostnaden för avskaffad värnskatt motsvarade en lönehöjning med cirka 4 000 kronor i månaden för alla heltidsanställda undersköterskor? Det hade ju varit betydligt bättre. Men driver man högerpolitik, oavsett partitillhörighet, gynnas alltid de bäst ställda, och undersköterskorna i äldreomsorgen får fortsätta stressa, ha låga löner, för få arbetskamrater. Detsamma gäller inom vården.”

Och här ett kort citat från ett mycket långt anförande av Ali Esbati:

”Hade garantipensionen följt den allmänna löneutvecklingen så hade vi behövt höja den med runt 3 000 kronor i månaden. Så mycket har vår grundpension urholkats och släpat efter. Nu ska denna riksdag före sommaren ta ställning till inte om pensionen ska höjas utan med hur mycket den ska höjas. Det är en framgång för Vänsterpartiet som jag är stolt över.

Herr talman! Efter att förslaget drevs igenom av Vänsterpartiet blev det också fart på det högerkonservativa blocket. Det har varit trevligt att se. Det är förstås en politisk framgång för oss och därmed för de flesta pensionärer i Sverige när det blir svårt för alla partier att helt avvisa behovet av stärkta pensioner.

Det är också lite ovant men uppfriskande när dessa partier kan prata om någonting annat är framfantiserade kulturkonflikter eller nya sätt att peka ut, hetsa mot och göra livet surare för de många svenskar som har sin bakgrund i andra länder.”

Dela den här sidan:

Kopiera länk