Vänsterpartiets valplattform 2018
Kultur för alla – inte bara några få
Kultur är ingen lyx. Den är en av människans djupaste behov, nödvändig för att få oss att skratta, gråta och tänka efter. Kultur är inte heller främst en exportindustri – den är till för alla, inte bara några få. Det ska vara lätt att utöva och uppleva kultur. Riksteatern och turnerande utställningar ska nå ut i alla hörn av landet. Stora sportevenemang ska sändas i kanaler som alla har tillgång till. De ickekommersiella mötesplatser där vem som helst kan utöva och möta kultur måste bli fler. Vårt mål är att Kulturskolan för barn ska göras kostnadsfri före år 2022. Offentliga stöd ska inte styras av efterfrågan. Kulturpolitiken ska utgå från en helt annan logik.
Högern letar hela tiden upp nya välfärdsområden som företag kan göra vinst på. På flera håll i landet har biblioteken privatiserats. Men när vi går in på ett bibliotek ska vi inte vara kunder. Vänsterpartiet vill se en lag mot att lägga ut driften av folkbibliotek på entreprenad. Vi vill också se en utbyggnad av folkbiblioteken. Varje skola ska även ha tillgång till ett skolbibliotek bemannat med en skolbibliotekarie.
Kulturen ska vara fri och frispråkig. I dag händer det att kultur tystas och läggs tillrätta, ibland med goda föresatser, ibland med klassförakt, sexism eller hat som grund. De skyldiga är alla från konfliktskygga tjänstemän och klåfingriga politiker till de som inte tror att människor är kapabla att möta obekväma uttryck. Vänsterpartiet är konsekventa försvarare av konstnärlig frihet och yttrandefrihet. Där finns också en organiserad fiende: Idag angrips yttrandefrihet och det fria kulturlivet av extremhögern. Deras kulturkamp syftar till att tysta obekväma åsikter och föra oss tillbaka till en tid då kritik mot makten betraktades som illojalitet mot nationen.
Professionellt verksamma kulturskapare måste ha möjlighet att leva på sitt kulturskapande under rimliga förhållanden. För det krävs bland annat att kulturskaparna får en bättre ersättning för sitt arbete, att fler får fast anställning på kulturinstitutionerna och att socialförsäkringarna anpassas efter den verklighet som de frilansande kulturskaparna lever i.