Det måste gå att förändra
För någon dag sedan berättade vi om en central punkt på fullmäktiges program i juni. Vi inledde med påannonseringen från ordföranden Lars-Göran Ljunggren. Någon tyckte att det inte hade varit nödvändigt att återge hans något slarviga sätt att uttrycka sig. Men det fanns en avsikt: Vi bekymrar oss för att både han och ett större antal ledamöter inte förstår att denna debatt ska leda fram till en grundläggande förändring. Den ska inte handla om kosmetiska uppfräschningar av texterna kring vision, målstyrning och inriktningsmål.
Vi får se vilka andra partier som vill vara med på tanken att tiden är inne för att kasta överbord det som har blivit mer av en belastning än ett stöd för politikerna. Förtroendevalda har fått ett uppdrag: Vi väljare vill att ni spelar en roll i utvecklingen av samhället, ni ska se till att rätt saker blir bra utförda, ni ska göra det möjligt att samhället fungerar som vi vill ha det.
Den som är insatt i hur arbetet sker i våra nämnder och styrelser vet att det är oändligt mycket tid som går åt för annat. Det är redovisningar, avrapporteringar, statistik, måluppfyllelse, power-point-bilder i ändlösa serier, kvantitativa utvärderingar, procentförbättringar eller i delar av procent, trender, prognoser gröna, gula och röda prickar. Politikernas frågor och debattinlägg handlar allt som oftast om detaljfrågor, utbrutna ur helheten, lekmännens funderingar och välmenande tips till professionen. Så är det för det mesta! Och det här måste gå att ändra!
Vi ska återkomma med att referera samhällsdebattörer som är inte på samma linje.
Men här något annat, något som har samband.
Kunskapsförbundets direktion fick i fredags en presentation från förbundets enhet för Stöd och service, den som tidigare kallades Administrativa enheten. Här för den intresserade pdf-versionen av Kvalitetsrapporten 2017.
Rapporten berättar om mål och måluppfyllelse, om problem och förslag till lösningar, om kompetens, om utbildning, om förändringar som har gjorts och som kommer att behöva göras. Egentligen inget annat än vi känner igen från alla våra kommunala förvaltningar.
Men det finns en stor skillnad. Politikerna i Kunskapsförbundet har aldrig satt några mål, aldrig pekat specifikt på det ena eller det andra, inte lagt sig i professionens arbete. I bakhuvudet fanns kanske tanken: Snälla, gör ett gott arbete! Och över allt svävade förbundets stora vision: ”En drömfabrik där alla växer och känner framtidslust.”
Den som läser rapporten förstår att personalen bidrar med sin del. Det var egna tankar och eget arbete: Hur gör vi bäst för att vårt dagliga arbete ska underlätta och möjliggöra för elever och för all pedagogisk personal att nå sina mål.
”Den administrativa enheten ansvarar för lokaler, IT, vaktmästeri, skoladministration, lokalvård, skolmåltid och café samt det interkommunala området på gymnasiet. Syftet är att driva alla enheter på ett professionellt sätt så att högsta kvalité på utförda tjänster uppnås kostnadseffektivt samtidigt som lagar och förordningar följs.”
”I Kunskapsförbundet arbetar vi utifrån begreppen kvalité, attraktivitet och effektivitet. I begreppen avses en professionell verksamhet där personalen har en adekvat utbildning för sitt uppdrag och ett systematiskt kvalitetsarbete med ständiga förbättringar finns.”
Tänk, allt det där och mycket därtill framöver utan att politiken hade satt mål eller behövde sätta nya mål. Direktionen ”noterade informationen”.
Två avslutande anmärkningar: Vid nästa sammanträde finns det under punkten ”Backspegeln” en möjlighet att återkomma med eventuella frågor kring presentationen. Det brukar inte bli så många frågor…
Det andra: Självfallet, om en ledamot i direktionen får kännedom om att någon verksamhet spårat ut på annat sätt, så finns inga hinder att efterlysa besked vid ett kommande möte.